Bitterfroken

Jag kan inte minnas när jag senast mådde bra, alltså ett ÄKTA välmående. Jag mådde rätt bra under min sjuka period, falsk glädje. Jag hade så mycket energi, kände mig smal, snygg och duktig. Jag hade lyckats med något, jag gick ner i vikt, jag blev smal.. Det var ju dock falsk lycka, jag blev lurad att jag mådde bra, lurade mig själv, gick på överskottsenergi. Inombords var allt kaos, men jag vägrade inse mitt problem, jag hade ju kontroll, jag var bara duktig, inte sjuk.. Vart arg på folk som sa till mig att sluta, att jag var för smal. Kände bara att alla vände sig emot mig eller var avundsjuka. Nu förstår jag ju att alla bara var oroliga för mig, att de stod och trampade, ville hjälpa men kunde inte. Jag levde i min svältbubbla..

 

Men som jag skrev har jag nog aldrig i mina tonårs- och vuxendagar aldrig mått helt bra. Jag har gått i och ur depressioner, hatat mig själv, aldrig kunnat acceptera vem jag är och hur jag är! Jag har alltid haft väldigt svårt med relationer, har bara varit i destruktiva förhållanden på ett eller annat sätt. Jag är som en magnet som drar till mig fel killar. Förr ville jag så gärna, jag ville vara som alla andra. Skämdes så enormt mycket över att alltid vara ensam. På grund av det fortsatte jag träffa de här killarna som skadade min självkänsla mer och mer. Antingen var de upptagna eller så var jag bara ett tidsfördriv när det inte fanns annat att göra. Jag gjorde allt för att de skulle tycka om mig, ställde alltid upp, sprang som en hund på inkallning till killen så fort han hintade lite. Kände att bara jag får lite bekräftelse så är det bra. Jag vet ju att det är svårt att få kärlek när man inte kan älska sig själv. Det är ju A och O i ett förhållande. 

 

Jag har på nåt vis skapat en identitet i sjukdomen, jag är den smala tjejen som ändå "lyckades". Jag har någonting även om det egentligen är skit. Det är det här jag måste lära mig hantera, jag måste lära mig att finna mig själv, bli trygg i mig själv och framförallt acceptera- och tycka om mig själv. Att äta klarar jag ju nu även om rösterna ibland drar mig neråt.

Jag är så rädd att kroppen ska förändras innan mitt tänk förändras. Blir jag normalviktig försvinner min identitet, det låter sjukt men så känner jag. Min sjuka sida vill hålla kvar vid undervikten för att då syns jag och syns jag finns jag. Min friska sida däremot vill så gärna bara må bra, min friska sida vill inte vara styrd under detta monster. Jag är förvirrad.. Jag vet inte hur lång tid det förväntas ta.

Ibland, IBLAND vill jag plocka fram vågen igen, se hur mycket jag ökat i vikt, men tack och lov är mitt sunda förnuft starkare just nu. Jag VET att jag inte skulle kunna hantera det, jag skulle inte kunna äta med gott samvete längre, rösterna skulle antagligen bli starkare, så jag fortsätter vägra vågen! Har inte vägt mig på över en månad nu..