Bitterfroken

Återigen börjar jag inlägget med att jag inte vet jag känner. Känner mig nog mest tom. Jag har fattat att jag är sjuk och jag ser att jag är smal, men jag har nog inte förstått att läget är ganska allvarligt.

Pratade med en sjuksköterska på ÄS enheten i typ en halvtimme. Hon ansåg att min situation och min vikt är väldigt allvarlig och hon ville absolut att fallet skulle prioriteras och hon trodde jag skulle få komma dit redan i början på nästa år. Till ÄS enheter är det ju hårt tryck och oftast lång väntetid (cirka fyra månader). Jag är chockad, rädd för vad som ska hända. Hur kunde det gå såhär långt? Hur ska jag hitta mig själv igen?

 

Mår ändå förhållandevis bra just nu, men jag känner mig dämpad, orkeslös. Orkar inte bry mig, lite så känns det. Jag vet inte om det är det att jag har svårt att se allvaret i situationen eller vad det är. Kollar mig i spegeln, visst jag är smal, men SÅ smal är jag väl ändå inte? Jag önskar jag kunde ställa mig utanför mig själv och se mig med alla andras ögon. Hjärnan fungerar liksom inte normalt. 

Jag fick i alla fall positiv respons på de måltider jag äter och hon sa att jag kommit en liten bit på vägen. 

När jag ringde samtalet var jag säker på att hon skulle säga att jag inte behövde hjälp, att jag verkar ta mig upp på egen hand, men tydligen inte! Jag är vilsen och jag är låst i mig själv.. borde kännas fruktansvärt, men jag känner mig som sagt trots allt rätt iskall just nu.. jag är rädd för känslorna när de kommer ikapp och förstår allvaret.