Bitterfroken

Lever just nu på falsk glädje och falsk energi. Skillnaden nu är att jag VET att det är ätstörningen som lever, friska jag tog just ett steg tillbaka. 

Jag och anorexin var nämligen ute och shoppade lite på mellandagsrean. Det här med att handla kläder vet jag ju egentligen bara triggar- och matar ätstörningen mer. Jag vet det, ändå gör jag det, varför?? Jag intalar mig själv att jag "behöver" nya kläder fast att jag har flera garderober proppfulla med kläder, vissa med prislappen kvar till och med. Idag kände jag mig inte längre för smal, jag kände mig fin och jag kände mig nöjd. Jag känner hur energin höjs ett par steg. Om jag bara kunde få fram friska delen av mig lite mer, bara se hur jävla smal jag är, men i de här lägena försvinner liksom den friska sidan långt bort och anorexin tar över. "Gud vad fin jag är!" "Vill jag verkligen bli av med den här kroppen?" "Vill jag verkligen bli tjock igen?" "Vad duktig jag är!" Ungefär sådär låter mina tankar. Blir arg när jag tänker på det, försöker kämpa emot, tittar i spegeln en gång till.. 

Hämtar minsta storleken på kläder, de är för stora många av dem. Minsta storleken på jeans är väldigt stora i midjan, hade kunnat ha en-två storlekar mindre. Provar jeans från barnavdelningen, en väldigt liten storlek sitter alldeles perfekt. Jag ler lite för mig själv.. Friska jag skriker att jag ska sluta, men den dåliga sidan av mig ler fortfarande förnöjt. Jag kommer hem med ungefär sju nya tröjor, ett par jeans och 600:- fattigare samt en försvagad frisk sida och en otroligt nöjd anorexi. 

 

Varför kan jag inte bara sluta? Jag vill ju bli frisk. Jag kämpar varje dag för det.. Blir så ledsen för de här snedstegen. Jag vill inte att det ska vara såhär svårt. Vill ju må bra på riktigt. 

Jag vill verkligen, verkligen ha hjälp med de här tankarna och alla hjärnspöken. Jag är rädd för att vara för frisk för ÄS enheten :(