Bitterfroken

Det är konstigt att man inte kritiskt kan se på sig själv, ibland kan jag tänka klart och se klart, ibland motsatsen. Hur jag innerst inne vet att jag är smal, men att upplevelsen av mig själv är att jag är normal, stor och ibland till och med gigantisk. Synen på mig själv förändras hela tiden, det kan gå på någon timme. Ena stunden kan jag skämmas för att jag är så smal, nästa känner jag mig fin och nästan "perfekt" för att nästa få en känsla av att jag måste gått upp minst 10kg och att jag är jättestor.

Jag förstår att det kan låta väldigt konstigt för någon som själv inte upplevt sjukdomen, jag hör ju själv hur konstigt det låter. Klart att kroppen inte kan ändras så snabbt, det vet jag ju, ändå KÄNNS det så. Jag önskar ibland att jag bara kunde låna någon annans ögon, bara för att se mig själv från någon annans perspektiv. Det är jobbigt att inte kunna jämföra med mått och siffror, jobbigt och stressande. Hur vet jag att jag är smal/normal/stor när jag inte vet vad jag väger? Allting i den här sjukdomen går ut på mått, allt värde ligger i måtten. Hur smal midja jag har, hur många kilo jag bär på, om jag kan nå runt mina lår med händerna. Sånt där som inte spelar någon roll hos en frisk och normal människa. Sånt som inte vanligtvis tillhör mina tankebanor.

Flera gånger per dag granskar jag mig själv, försöker liksom hitta ställen på kroppen som ökat i omfång, syns nyckelbenen fortfarande? Kan jag se revbenen/bröstbenet? Sticker höftbenen ut och hur är det med ryggraden? Sticker den fortfarande ut? Blir lite lugnare i själen när allt ser ungefär likadant ut och samtidigt blir jag SÅ arg på mig själv för det här beteendet. Jag vet ju att siffror, benknotor och mått inte spelar någon roll. Jag är ju samma person oavsett och folk tycker inte mer eller mindre om mig om jag har en midja på 59cm vs en midja på 81cm och framförallt JAG tycker inte bättre om mig själv för att jag har en smal midja eller utstickande höftben. Mina känslor för mig själv är egentligen konstant desamma och det är även det som gör det lite jobbigt. Nu HAR jag en smal kropp, precis som jag alltid drömt om, mina åsikter om mig själv är desamma. Jag är därför livrädd att bli stor/större, att känna att allt "slit", allt lidande, har varit förgäves. Jag är rädd att bli mer deprimerad, mer ångestfylld om/när kroppen ändras i och med att jag mår som jag gör och tycker som jag gör om mig själv. 

Som jag skrivit förut är det mina tankar om mig själv jag vill jobba med, det är hemskt att känna ångest över en snart förändrad kropp.. Jag är rädd för att helt släppa sjukdomen men samtidigt vill jag verkligen bli frisk och fri..

 

En dag i taget var det va...