Bitterfroken

Måendet pendlar som sagt hela tiden. Idag är jag ledsen, besviken och känner mig otroligt värdelös. 

Jag och min bästa vän har varit som ler och långhalm i fem år, vi har gjort allt tillsammans, nästan varit som syskon. För henne berättade jag om min problematik för två veckor sen. Inte en gång efter jag berättade och öppnade mig har hon hört av sig, hon har inte frågat en gång hur jag mår. Det gör mig så himla ledsen, jag trodde att hon alltid skulle finnas för mig! I stället är det andra klippor, såna jag knappt känner mer än ytligt som alltid bryr sig, frågar hur jag mår och känner i stort sett dagligen! Tack till er, glad att ni finns! Men jag saknar ändå min bästis. Det är nu jag verkligen behöver någon, någon som håller upp mig. Jag har det skitjobbigt! 

Nu låter det kanske som att jag inte uppskattar de människor som finns runt omkring mig, men det gör jag. Det är guld värt, verkligen! Men jag hade verkligen räknat med att min närmsta vän faktiskt skulle bry sig mer. 

Det känns som att folk ser ner väldigt mycket på allt som har med psykisk ohälsa att göra, som att det bara är trams, som att det inte finns på riktigt. Hade jag i stället fått cancer kan jag garantera att hon hade pratat med mig varje dag, stött mig, frågat hur jag mår. För cancer är på riktigt, det är inte anorexi! 

Jag är samma person fortfarande, bara mer skör just nu, men jag har inte blivit något monster, jag är inget att vara rädd för! :(