Bitterfroken

Just nu är jag inne i en sån här period som gör att jag inte vill träffa någon. Jag vill helst av allt bara isolera mig, aldrig mer gå ut. Jag ljuger för att slippa, orkar inte.. Egentligen vet jag inte varför för jag mår, efter omständigheterna, riktigt bra men av någon anledning vill jag helst bara sitta här, i min egna bubbla och låtsas som att världen utanför inte existerar. Det här beteendet håller ju inte i och med att jag måste iväg till jobbet imorgon igen, men idag får jag åtminstone njuta av att vara ensam. 

Förr var jag alltid hos min mamma, åtminstone någon gång per dag. Nu orkar jag inte med längre. Jag umgicks nästan varje kväll med min bästa vän. Nu ljuger jag i stället för att slippa fast jag egentligen inte önskar något annat än att umgås igen. Idag tänkte jag berätta sanningen för henne, men jag hindrade mig själv. Jag är så rädd för hur hon ska bemöta det ärligt talat. Jag är rädd att bli besviken, hon är den människa jag trivs så bra med och tycker om så högt!! Är så rädd att hon inte ska förstå. Jag vill inte att vår relation ska ändras, hon är min bästis och i normala fall litar jag på henne till hundra procent, men i det här läget är jag som sagt osäker.. Jag är osäker på alla i min omgivning. Dessutom är jag rädd att folk inte ska tro på mig när jag säger att jag numera äter och försöker jobba mig ur min ÄS. För en gångs skull ljuger jag ju inte, jag har gjort det tidigare men inte nu. Jag har fortfarande svårt med maten, men de gör som sagt bättre och bättre och jag har slutat att svälta mig.