Bitterfroken -

Dag 4 - mot ett friskt liv

Det har fortsatt gått bra med maten, skrev ju igår att jag hade svårt att äta någon kvällsmat eftersom jag kände att jag redan ätit för mycket (min störda hjärna kämpar fortfarande med att räkna kalorier, tack och lov att jag inte ser antalet kalorier säger jag bara!!), idag har jag däremot ätit kvällsmat och det gick bra. Jag är ibland rädd att snart få ett bakslag, går nästan och väntar på att ångesten ska komma över mig. Än känner jag ingenting, men som sagt, jag är rädd. Jag är så rädd för hur min kropp kommer förändras. Tänk om den går tillbaka till ursprungsvikten? Samtidigt som det skrämmer skiten ur mig vet jag att det destruktiva liv jag levde (och såklart fortfarande fightas med) inte är värt något i världen. Det är den värsta tiden jag varit med om ärligt talat. Några kilon mer eller mindre är så mycket mer värt. Jag hatar anorexin och jag tycker illa om tjocka mig. Att tycka illa om är ändå bättre än att hata.

På grund av idiotsjukdomen har jag glidit ifrån mina bästa vänner. Jag saknar dem så enormt mycket. Vi brukade umgås i stort sett varje dag, nu har jag dragit mig undan mer och mer. Orkar inte prata, orkar inte umgås. Är rädd för att det ska bjudas på något, skäms över att jag är så smal.. Vill inte höra kommentarer!

Jag har hela tiden, under min sjukdomstid, sett och vetat att jag är smal. Inte alla dagar, men de allra flesta. däremot gick jag med en ständig oro att gå upp i vikt, kollade mina ben flera gånger per dag och kände så att ryggraden fortfarande stack ut. Jag kan erkänna att jag idag med håller koll, kan andas ut en aning när jag fortfarande ser ryggraden. Jag erkänner även att jag tycker det är snyggt med ben. Jag som alltid tidigare varit mullig har varit/är stolt över min kropp nu, eller det är så blandade känslor även där. Gud vad svårt jag har att uttrycka mig?! Ena stunden skriver jag att jag skäms för att jag är så smal och andra skriver jag att jag är stolt, makes no sense, men det gör väl inget i den här sjuka världen jag lever i..

Det jag fortsatt tänker mycket på är att jag så gärna vill ha någon att prata med. Någon som förstår, eller det behövs inte, bara den försöker förstå och kan stötta mig! Saknar min älskade mamma jag alltid kunnat prata med om allt, det här känns dock för svårt. Vill inte göra henne besviken! :,(

Positivt idag: jag har ätit ordentligt och precis det jag velat ha. Jag åt kvällsmat och gick därmed emot mina motstridiga ätstörningstankar! TACK mig själv för att jag kämpar! Sitter i skrivandets stund dessutom och äter nötter FAST att jag är mätt. Jag övervägde länge med mig själv men beslutade att jag faktiskt var SUGEN och därför blev det så.. Skönt, och gott!!

2013-11-28 @ 20:52:02
Allmänt - Permalink

Kommentarer

Postat av: MOAA

fortsätt kämpa ge inte upp! kämpar också med vkten.. så vet va du pratar om plus att jag är sjuk med.

Svar: Tack!!!! Jag hoppas att vi snart kan få värdiga liv och må bra!! För det är vi värda!! <3

Nellie None

2013-11-28 @ 22:14:37
URL: http://www.moack.blogg.se

Postat av: Aleea

Kämpa på är allt jag kan säga! Du verkar vara en otroligt stark och smart tjej, som faktiskt vågar prata öppet om din sjukdom! Det tycker jag verkligen är så coolt. Sedan vill jag säga en lite sak som kanske kan hjälpa dig med maten. Jag har haft liknande problem som du, och kom så småningom i kontakt med en dietist. Hon sa att om man äter sig ordentligt mätt, (dvs en till två stora portioner) tre gånger om dagen+ några mellanmål så kommer kroppen själv ställa in sig på den vikt just DU behöver. Så du behöver verkligen inte oroa dig. Det svåra kan ju vara det psykiska och där har jag bara ett tips: Få tag på en bra psykolog att prata med nån gång i veckan!
När jag första gången skulle prata med en psykolog skämdes jag, kände mig dum och visste inte vad jag skulle säga. Min första psykolog var inte heller jättebra, så jag tog tillslut mod till mig och bytte. Det var då allt förändrades. Jag märkte att jag kunde gå till den här människan och hon brydde sig! Jag vågade prata, gråta ovh skratta med henne och långsamt började jag förstå varför jag gjorde som jag gjorde mot mig själv och hur jag skulle ta mig ur det. Men det viktigaste var nog att jag litade på henne och att hon verkligen såg efter mig! Så tveka inte på en psykolog hur jobbigt det än kan kännas!

Glöm inte att du är stark och folk tycker om dig! Du måste bara lära dig att tycka om dig själv, som du är, utan att försöka ändra på hur du ser ut. Du är viktig! En fantastisk förebild som öppet vågar skriva om detta!
Kärlek <3

Svar: Tack underbara du för fina ord!! Jag är just nu så glad att jag har bestämt mig för att välja låta den friska tjejen komma fram och det blir verkligen bättre och bättre för varje dag! Att kunna skratta igen och må gott är fantastiskt! Hur mår du nu efter din problematik? Jag hoppas du mår bra! Det förtjänar du!!! <3

Nellie None

2013-11-28 @ 22:27:53