Bitterfroken

Mm, det här med vikt har under hela min sjukdomsperiod varit fruktansvärt ångestladdat. Inte för det att jag på något vis känt mig tjock, vill jag poängtera, utan mer siffrorna (siffror är visst svårt och jobbigt över lag för mig har jag märkt!) jag har hakat upp mig enormt på minsta lilla gram. Till en början vägde jag mig flera gånger per dygn och alla vet ju att det faktiskt ÄR så att vikten kan röra sig nåt enormt under dagen utan att det är något som helst konstigt med det, det kan ibland handla om runt +3kg. Det är ju vätska, mat osv och avgör det här och alltså inget onaturligt. Du HAR INTE gått upp i vikt eller "blivit tjock" för att vågen visar extrakilon framåt kvällen jämfört med morgonen, det är såhär för alla och som sagt högst naturligt! I vilket fall som helst, tillbaka till det jag skrev om.. Jag vägde mig som sagt flera gånger per dygn till en början, oroade mig, nojade (över allt det här naturliga jag precis skrev om), kunde inte slappna av en sekund, åt, ställde mig på vågen, våndades osv osv.. Till slut gav jag mig skälv vägningsförbud, vägningen fick endast ske var tredje dag och då på morgonen med vågen på i stort sett exakt samma position varje gång för att det verkligen skulle bli exakt (så jävla sjukt!). Till en början lugnade det här ner mig, så skönt att slippa stå på vågen hela tiden, skönt att slippa veta. Hade oftast gått ner efter tre dagar och hade då gått ner runt 0,5-1kg (fan, på tre dagar! Galet och farligt!).. Det gjorde att jag "fick" äta lite mer just den dagen, ätstörningen höll sig lite i schack på det viset. Sista dagen innan nästa vägning var allting kaos, jag vågade inte äta, knappt dricka, ville och måste se minus på vågen. Vägningen var det sista jag tänkte på innan jag somnade och det första jag tänkte på när jag vaknade. Sen höll det på sådär, en rejält ond cirkel.. Jag hatade och älskade vågen! 

Jag jag vet inte om jag skrivit det förut, men mitt första (sunda) viktmål (eller vitkål, som min iPad tänkte skriva) var 65kilo, hade ett visst datum jag ville ha nått det målet så jag kämpade på med träning och jag mixtrade med kosten. Till slut hade jag nått målet och mitt nya mål blev 60kg, till slut vägde jag 55kg och här började jag oroa mig lite smått. Oron från omgivningen var även stor, när jag vägde 62kg sa min chef att det nu fick räcka, att jag började bli för smal. Det här triggade mig en aning, jag "ville se" hur mycket jag kunde klara av att gå ner, ville vara duktig, disciplinerad.. Jag fortsatte gå ner, började ljuga, gav bra mycket högre siffror jämfört med sanningen, sa hela tiden att jag var balanserad och stabil i min vikt, att jag mådde kanon. Inombords skrek jag i panik, jag började märka att jag inte kunde sluta, att allting blivit en tävling, en kamp mellan mig och min kropp, men jag förnekade det hela tiden. Fortsatte neråt i rätt snabb takt, till slut var allting utom kontroll, jag hade ett kaos i huvudet och ett liv som mer och mer försvann. Jag ville verkligen sluta, men det var omöjligt. Vägningen fortsatte, jag fortsatte äta mindre och mindre. Låg på kvällarna i fosterställning i sängen innan jag kunde somna, försökte krypa ihop så mycket det bara gick för att slippa känna den fruktansvärda hungern. Vaknade med en smärtande mage och yrsel, orkade knappt gå ur sängen, började även vakna galet tidigt. Detta på grund av (vad jag tror) stressen jag utsatte kroppen för, mådde fruktansvärt illa, var så hungrig, visste inte vad jag skulle ta mig till, ville äta, men det "fick jag inte".. 

 

Jobbet började gå sämre och sämre, fick anstränga mig för att inte bryta ihop, oftast gick det bra, men ibland brast allt och jag satt och grät mängder på jobbet och fick åka hem och sjukskriva mig. Till slut satt jag mest i en soffa, försökte gömma mig för att slippa vara den som fick ta jobbet som dök upp, försökte samtidigt vara käck och rolig, det gick sådär. Jag var så likgiltig, ville hela tiden bara hem. Hemma kunde jag ju kontrollera min hunger med mängder av vatten/te osv. Jag kunde vara ensam med min ångest, på jobbet måste man sköta sitt arbete och det kändes som den värsta ansträngningen i världen. 

Till slut gick det så långt att jag knappt orkade röra mig, hade fått rejält lågt blodtryck och låg puls, även sänkt kroppstemperatur. Händerna var (och är fortfarande) extremt torra och spruckna och det brann som eldar i dem, ingenting hjälpte/hjälper. Jag frös så jag skakade, var blek och insjunken. Folk frågade hela tiden hur jag mådde, oftast erkände jag att jag var helt slut, men skyllde på förkylning eller dylikt. Jag vet inte hur mycket folk köpte av det jag sa, men ingen gjorde någon större grej av det. Jag fick vara.. 

 

Hela tiden ville jag hjälpa mig själv, var så jävla rädd att det skulle gå så långt att jag skulle bli inlagd och få ett LPT på mig. Jag ville kämpa, men jag orkade inte, det tog verkligen stopp vid enbart tanken. 

Jag vet inte egentligen vad det var som gjorde att jag till slut bestämde att nu jävlar får det vara nog, jag antar att jag gick över någon form av gräns. Jag fick kraft inifrån och bestämde mig, nu ska jag bli fri, ju ska jag börja äta igen och aldrig mer räkna en kalori! Den 25/11 tog jag därför steget och åt för första gången helt normalt, UTAN att känna ångest. Det var jäkligt jobbigt, men herregud, jag kunde le på riktigt och känna lycka, redan efter första dagen! Bättre och bättre har det dessutom känts för varje dag som gått sedan dess, jag blir piggare, kan skratta och le igen utan att behöva fejka. Sjätte dagen på min resa är nu förbi, jag är glad, har fortsatt jobbiga tankar stundtals, men ätstörningen blir svagare och svagare för varje timme känns det som, jag klarar av att stå emot och framför allt GÅ emot. 

 

Jag var rädd att dramatiskt öka i vikt. Sjukdomen sa till mig att jag skulle bli enorm och grotesk direkt. Minsta lilla fett eller minsta lilla extra kalori skulle direkt förpesta min kropp och siffrorna skulle skjuta i höjden. Jag har ingen aning om huruvida jag gått upp eller inte i nuläget och jag vill definitivt inte veta. Jag har ställt undan vågen och det känns så bra. Bara att se den gav ju för tusan ångest (samma gäller matvågen). Var dock tvungen (ja jag kunde inte låta bli) att ta på mig mina minijeans nu ikväll för att se om de fortfarande passar efter allt jag ätit under dessa dagar och för att se om sjukdomen hade rätt i att jag skulle bli tjock på en gång, och de Passade ju utan problem. Här får du jävla äckliga ätstörning, jag ska fan döda dig tills det inte finns en gnutta kvar, du är inte välkommen i mitt liv, jag hatar dig av hela mitt hjärta! Jag känner mig starkare och starkare för varje dag och snart ska det inte finnas någonting kvar av dig! Jag tänker älska mig själv igen till varje pris för jag vet att jag är jag och att min kropp är min och helt perfekt som den är! 

 

Jag hoppas att ingen ska behöva insjukna i den här sjukdomen. Se till att söka hjälp, stoppa i tid innan det gått för långt! Jag hoppas att ni genom min text kan se och förstå vad som händer med något som börjar som en oskyldig viktnedgång. Börja aldrig banta, snälla!!