Bitterfroken

Jag vill gråta, men det kommer inga tårar.. Jag vill leva, det här är inget liv. Jag älskar och jag hatar mat. Eller jag hatar inte mat, men jag hatar vad den gör med mig. Jag hatar min sjuka hjärna!! Jag kan verkligen inte sluta. Jag bara fortsätter och fortsätter. Idag har jag inte ens ätit 500kcal. Det känns som att jag snart kommer dö. Min kropp kommer inte klara av det här, jag vet ju det, ändå är jag livrädd att "äta för mycket".. 

Köpte små ostar (baby Bell) på maxi när jag handlade där idag, tänkte att jag kanske kunde unna mig en, idiotjag stannade in den i shape-up och såg att en ostjävel innehåller 43kcal, jag pallade inte ens det, tänkte att jag då kommer över 500kcal och det går ju inte enligt min sjuka sida. Jag önskar att jag bara kunde strunta i tankarna och gå emot dem, det borde gå rent logiskt, det måste gå, det är ju bara att äta?! Jag förstår inte.. varför kan jag inte styra över mig själv längre? Är det ändå inte jag som bestämmer över MIG? Tänk att ätstörningen kan vara så stark att den tar över hela mig, det är obegripligt.. 

Jag hade hoppats på att kunna bli frisk på egen hand, jag vill försöka, men jag vågar inte.. I stället för att sluta fortsätter jag bara nedåt med mindre och mindre kalorier. Jag vet ju hur dåligt jag mår av det här, hur lite jag orkar. Jag vill ju orka, jag vill bli social igen, kunna besöka vänner utan att känna ångest över att det ska serveras något. Jag vill inte att någon ska fatta, samtidigt vill jag att alla ska förstå och hjälpa mig. Jag vill prata med någon, men jag vet inte med vem eller hur. Hur förklarar man för någon som aldrig varit i detta helvete? Det går inte att förstå dessa sjuka tankar, jag förstår dem ju inte ens själv, hur ska då någon annan kunna förstå?