Bitterfroken

Gud vad jag önskar friska mig tillbaka. Tjejen som inte brydde sig vad hon åt, tjejen som åt en pizza till lunch och middag om hon ville utan att ägna kalorier en endaste tanke. Idag känns det helt sjukt, idag kretsar allt kring hur mycket kalorier allting innehåller. Ständigt är jag på jakt efter nya kalorifattiga produkter att laga mat på och jag vill påstå att jag har blivit otroligt "duktig" på det här. Jag kan äta relativt stora portioner, MEN de innehåller i stort sett ingenting rent kalorimässigt. Jag har inga problem att äta bland folk (så länge det gäller min egenlagade mat då) eftersom jag vet att jag knappt får i mig något, att maten är "säker". Dock blir jag ju på grund av detta aldrig mätt. Jag kan inte minnas sist jag var mätt på riktigt. När jag ätit klart är jag precis lika hungrig som innan, men utåt sett ser det ut som att jag ätit mycket. Folk kommenterar aldrig min mat mer än att det ser gott ut och att jag är duktig på att laga mat. Vet såklart inte vad de säger bakom ryggen, men som sagt, portionerna är högst "normala" och stora Men ger mig noll energi. 

Jag känner att min kropp mer och mer ger upp, det krävs kraftansträngning att vara samma glada tjej som jag tidigare varit. Jag försöker fortfarande och jag lyckas relativt bra, men jag är så trött och det gör så ont i min kropp. Är så trött på min fixering vid mat, att räkna varenda kalori, att väga varenda liten gurkskiva, att fundera över om jag kan "unna mig" tomat i salladen. Att noggrant överväga varenda sak jag stoppar in i munnen tär så på krafterna, jag får panik om jag inte dagen innan planerat in hur morgondagens upplägg ska se ut. Kalorierna blir färre och förre, kolhydraterna mindre och mindre. Alldeles för dåligt med fett får jag i mig dessutom. 

Från början var min tanke LCHF, i stället för HF vart det LF plus kaloriräknande. Det var svårt till en början men nu har jag "tyvärr" lärt mig det här väldigt bra.. Alldeles för bra och jag tycks bara bli bättre och bättre på det. Tills rätt nyligen undvek jag bara mycket kolhydrater och levde ändå relativt sunt, var mätt och inte totalt uppslukad och fixerad vid mat, jag vägde inte maten utan jag la på en normal mängd och åt utan att tänka på kalorier. Vad som nu fått mig att maniskt följa shape-up vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet just nu är att jag vill bli frisk igen. Problemet är att jag är SÅ rädd att gå upp i vikt! Med tanke på mitt kaloriunderskott och svält kommer kroppen garanterat svälla upp och jag kommer öka dramatiskt. Hur går man tillväga för att långsamt trappa upp näringen utan att få panik? Jag lovar mig själv varje dag att jag ska skärpa mig och äta fetare mat (men fortfarande lågkolhydratakost då jag vet att jag mått bra på detta innan jag började med "dumheterna")  men varje dag misslyckas jag och får istället i mig mindre och mindre kalorier. 

Det känns som att jag aldrig kommer kunna bli fri! Jag vill så gärna, jag vill VERKLIGEN.. Hur kan hjärnan vara så envis?