Bitterfroken

Jag är så ledsen just nu, jag bara gråter och gråter (i och för dig ett gott tecken, jag har inte kunnat gråta på väldigt länge!) Jag kan inte skilja på vad som är vad just nu, jag är nämligen normalt sjuk (eller vafan ska jag kalla det?!) förkylning med feber osv samtidigt som jag gjort den här stora förändringen med mitt liv. Jag känner mig så hängig, fortsatt orkeslös och sviken. Gud jag känner mig så töntig när jag skriver det där sista, jag fullständigt hatar när människor skyller på omgivningen när det inte går som de vill i livet. Jag ändrar mig, jag känner mig BEsviken! Det låter och känns bättre. Det jag är besviken på är en väldigt nära familjemedlem, jag vill bara ha förståelse och en liten gnutta kärlek, i stället får jag sura miner. Vi skulle egentligen iväg på en sak här nu i eftermiddag (en obetydelsefull sak, inget roligt eller planerat så), jag berättade att jag mår dåligt och bara vill vara ifred och frågar om personen i fråga inte kan åka själv. Direkt blir personen sur och tvär och jag känner mig ännu mer värdelös. Som jag skrivit innan, personen vet inte om hela min problematik, men den har ju misstänkt och tjatat på mig om det, fast jag har förnekat, så jag önskar så att personen ändå kunde förstå att just nu mår jag inte bra, att det inte är läge att lägga press. 

 

Åh vad jag önskar mig en kram just nu, en kram och ett "starkt jobbat, du fixar det här!". Jag vill inte vara ensam i allting, men jag vet inte hur jag ska berätta? Vad är det egentligen för nytta med alla dessa framsteg när jag inte kan få stöttning och uppskattning? JAG själv är så nöjd över mig själv, men ibland orkar jag inte vara stark ensam..