Bitterfroken

Gud vad trött jag är på att ha ätstörning.. mat innebär både glädje och hat just nu. Jag tänker ständigt på mat, känner mig jämt hungrig. Jag räknar alla kalorier, står och överväger om jag "får" äta vissa saker eller inte, oftast blir det inte som vinner. Jag funderar till och med på om jag får "unna mig" tomat i en sallad. Det är ju sjukt, jag kan inte förstå att det blivit såhär. Jag saknar att äta det jag är sugen på, att ta en skål yoghurt om det är det jag vill ha, men jag kan inte! Jag kollar på min shape-up app ständigt, räknar ut hur mycket jag kan ta utan att det blir för mycket kalorier. Jag kan säga att jag äter 5:2 fast 2an varje dag i stort sett. Kolhydraterna är jag väldigt noga med också, absolut inte över 20g, hamnar jag på 20g innebär även det ångest i stora lass! 

Jag fortsätter gå ner, dock mer långsamt nu. Ett tag kanske jag åt 200-300kalorier/dag, nu äter jag kanske 500/dag. Känns för mycket fast det egentligen är alldeles för lite. Jag väger mig var tredje dag, det skapar spänning och skräck blandat. Väger just nu precis 47kg, det gör lite ont i magen när jag inte gått ner något på tre dagar.. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan väga mindre, jag är såå smal, men livrädd att gå upp något gram. Vad gör jag då? Kan ju inte dra ner mer på kaloriintaget, det pallar jag inte. Är som sagt så trött på att ständigt vara hungrig och ständigt vara sugen på något. När jag väl äter är mina höjdpunkter, jag är väldigt noga med att allting blir "på rätt tid".. Är så hungrig på mornarna att jag nästan kräks, ändå "måste" jag vänta en timme till. Jag inser mina problem, men jag vet inte vad jag ska göra. Kroppen och vikten betyder allt för mig. Ingen vet vad jag känner, ibland vill jag bara ha någon att prata med, men jag är rädd för hur folk ska agera. Just nu förstår jag att sjuka umgås med andra som är sjuka på liknande sätt. Kanske kan man peppa varandra till att må bättre, eller kanske blir det tvärtom? Jag vill inte vara såhär, kanske var jag bättre som tjock? Jag var i alla fall mätt och mat tog inte upp hela min tankeverksamhet på samma sätt som nu! 

 

Tänk att jag har gått ner 30kg?! Jag kan inte förstå.. Jag ljuger för folk, säger att jag ligger på en mycket högre vikt, att jag är stabiliserad, sanningen är ju någon helt annan. Gud vad jag önskade att någon förstod, men jag litar inte på någon, jag tror inte folk skulle förstå. Jag är rädd att folk ska tvinga mig att söka hjälp! Jag vill hjälpa mig själv, bli sund. 

Lovar mig själv att jag ska PROVA att äta mer kalorier i tre dagar (fram tills nästa invägning) för att se vad som händer, det är ju enkelt att gå ner eventuella kilon igen, men jag KAN INTE.. Det ger mig sån oro i kroppen, ett par siffror gör mig helt förstörd. Som sagt, jag FÖRSTÅR inte hur det kunde bli såhär...