Bitterfroken

Jag är så jävla lycklig, verkligen genuint lycklig!! Jag lever och jag lever fullt ut! Det känns så fantastiskt! För några dagar sen ville jag varken leva eller dö. Var säker på att jag skulle svälta mig till döds, på riktigt. Jag var så långt nere på botten man nästan kan komma. Jag är glad att jag var där på ett sätt, det fick mig, på nåt märkligt sätt, att till slut välja livet. 

Jag har krafter igen, jag orkar röra på mig. Allt tack vare mat. Som frisk såg jag aldrig på mat på något annat sätt än just mat och det kunde väl vara gott ibland. Jag har alltid, alltid älskat att laga mat, men tyckte alltid att de var så tråkigt att äta själv, så jag lagade aldrig särskilt ofta utan åt ute de flesta dagar i veckan (inte konstigt att jag ökade kraftigt i vikt). I och med ätstörningen uppskattar jag nu maten igen, jag har fått tillbaka glädjen till matlagning och glädjen till livet. Jag lagar de maträtter jag älskade innan jag blev sjuk och jag kan njuta av dem. 

Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur jag mår just nu, hur underbart det känns. Jag ska aldrig mer tillåta mig att bli sjuk, det enda positiva med det är väl att bli frisk och helt plötsligt se livet med nya ögon!