Bitterfroken

Jag har känt mig så otroligt ensam i min sjukdom, på ett sätt är det väl självvalt, jag har skämts, varit rädd att ta tag i mitt problem, rädd att acceptera sanningen. Jag har så många gånger önskat och varit nära att höra av mig till någon och bara TALA UT, men något har hela tiden hindrat. Jag har en känsla av att utomstående inte förstår, jag har så många gånger hört "det är bara att rycka upp sig" (vid depression) eller "det är väl bara att äta" (vid ätstörning), nästan på ett hånfullt sätt har de här meningarna sagts. När man hör sånt, hur ska man då kunna känna förtroende? I det här läget är man väldigt känslig och utsatt, att få höra att det "bara är att rycka upp sig" gör känslan av misslyckande och självhat värre. Om det är så lätt, varför är jag då så värdelös att jag inte klarar av det? Varför äter jag inte bara när det faktiskt bara är att öppna munnen och tugga? 

Jag förstår ju och vet att det handlar om okunskap, jag kan förstå att man inte förstår, det är en hemskt märklig sjukdom. Allting låter orimligt.. Jag tror säkert att jag var rätt oförstående innan jag blev sjuk, men det enda jag önskar är någon som bara lyssnar och accepterar MINA känslor och inte blandar in egna värderingar och åsikter.

 

Nu när jag allvarligt tagit tag i mig själv och maten vill jag så gärna att någon ska kunna glädjas med mig, kunna peppa och stötta mig när det känns jobbigt, beröma, visa uppskattning och skapa en trygghet. Ibland vill jag bara känna att jag är BRA, att det jag gör är rätt. Man glömmer bort sig själv väldigt lätt och snabbt i de här tillstånden.