Bitterfroken

Hej!

Det är verkligen sant som rubriken säger. Näring ÄR medicin. Jag har, som jag skrivit innan, varit så himla trött, ledsen och orkeslös. Helt enkelt inte varit samma människa under den här hemska tiden. Jag har inte orkat skratta, inte orkat bry mig om någonting, helt enkelt inte kunnat leva. Allt för att bli så smal det bara går.. Det är så sjukt! Jag hatar verkligen den här jävla sjukdomen och jag är så ledsen för alla som är drabbades skull.

Idag har jag fortsatt känt mig nöjd och glad och MÄTT (kan inte skriva det nog många gånger, härlig känsla!!) Jag har idag varit på besök hos en familjemedlem och jag har skrattat, jag har pratar, jag har diskuterat och känt mig som vanligt, som innan jag blev sjuk. Det känns som att gamla jag kommer fram mer och mer ju fler dagar som går och det är så fantastiskt. Tänk att jag gjorde mig själv så illa.. Det skrämmer mig hur lätt det är att hamna i en ätstörning. När jag började banta tänkte jag aldrig på att det kunde bli såhär, det var ju liksom inte på nåt sätt mitt mål med en "enkel" och "harmlös" bantning. 

Jag ber er, alla fina människor, börja ALDRIG banta!! Ni vill inte sluta som jag och många med mig. "Det händer inte mig" är en otroligt otroligt vanlig tanke, nej, det KANSKE inte gör det, men det KAN hända och det är sådant stort helvete att ord inte kan beskriva! Det är enkelt att hamna där, men mycket svårt och kämpigt att lämna sjukdomen. Bantning grundar oftast i dålig självkänsla, ta tag i det som skapar detta hos er, gör det ni tycker är roligt, satsa på det ni är bra på, prata med någon.. Gör vad som helst utom att skada er själva! Det är inte värt det, jag LOVAR!!