Bitterfroken

Gud vad jag tycker det är skönt att skriva, anteckna de känslor jag känner. Jag gillar att sätta ord på mina problem för att sedan kunna göra något åt dem.. Jag vet att jag kommer klara det här, även om det kommer ta tid. Som jag skrivit typ hundra gånger nu så går maten riktigt, riktigt bra. Jag äter rätt, äter fullfeta produkter (äntligen!) och håller mig hela tiden mätt.

 

Något jag dock fortfarande tycker är jobbigt och svårt är mitt kontrollbehov, jag vill gärna nu såhär på kvällen planera vad jag ska äta nästkommande dag, ska jag till exempel äta yoghurt med müsli, mackor, gröt eller pannkakor till frukost? Vad ska jag äta som "varm" mat senare framåt eftermiddagen? Hemmagjord pizza? Tacos (det är ju för Guds skull fredag!), egengjord sushi eller ska jag äta rester av det jag lagade häromdagen, och vad ska jag i såfall servera till? Vilket snacks ska jag äta på kvällen? Min hjärna går på högvarv.. Jag har även rätt svårt att förhålla mig till när jag ska äta och varför! Det där med varför lät konstigt, ska försöka förklara.. Har ju tidigare berättat om mina "mat-tider", gick ju ständigt runt med en fruktansvärd hunger och var tvungen att ha tider att "se fram emot", tider då jag FICK äta. I och med att jag gått hungrig under en sån himla lång period har jag ju väldigt svårt att skilja på tvångsmässigt ätande och verklig hunger. Man ska ju och bör äta när man är hungrig, nu fortsätter jag i samma mönster som innan lite åt mattidshållet, ibland är jag kanske inte ens hungrig, men jag äter ändå (bra!) tänkte den otäcka tanken förut om jag skulle få för mig att strunta i middagen igen bara för att jag är mätt från tidigare mål, livsfarligt.. Risken är att fler och fler mål då hoppas över och där ska jag DEFINITIVT aldrig hamna igen. Det jag vill komma till är att jag har svårt att låta ätandet ske spontant, det blir något tvångsmässigt över det hela som är otroligt svårt att sätta ord på, men jag vet ju att en vana inte ändras över några nätter. Om ett tag tror jag nog att jag kan se på måltider på ett avslappnat sätt igen.. Som sagt är jag överlycklig över att kunna äta igen utan att i panik räkna och väga allting. Nu äter jag långsamt, TILLS jag är mätt! Jag kan inte skriva det nog många gånger känner jag, det är en sådan LYCKA! Tack för att livet sakta men säkert börjar komma tillbaka till mig, hur kunde jag skada mig själv såhär otroligt mycket?! hur kunde jag, den glada tjejen med humor, livsglädje och matglädje förvandlas till ett blekt levande skelett? Jag är inte helt säker, men jag har mina aningar, återkommer i det ämnet! 

 

/lycklig