Bitterfroken

Kväll.. Ångesten kryper på. "Andas, andas lugnt, försök slappna av!" Jag är spänd som en fiolsträng, orolig, rädd, helt utpumpad på energi och vilja. O.r.k.a.r inte.. Jag skäms så för att jag är så ångestfylld, jag skäms för att jag känner så starkt att det inte går, för allt går bara man vill, är det inte så det så fint heter? Det känns som att jag nåt toppen (eller botten?!) i mitt mående, jag hoppas det för sämre vill/orkar/klarar jag inte av att må. 

Imorgon måste jag gå till jobbet, jag måste le, jag måste försöka sköta mitt arbete. Snälla hjälp mig för jag har inte kraften just nu. Känslan av att vara totalt värdelös är så påtaglig, den kväver mig. "Försök lite till, du klarar det, det är inte bra att gå hemma". Får ännu mer bekräftat för mig att det inte är okej att må såhär för orka, det ska du göra i vilket fall. Jag kan inte ens beskriva den här känslan jag har inom mig, det känns overkligt. Jag önskar hela tiden att det ska kännas bättre, försöker tänka fina tankar, försöker tänka att det kommer gå bra för på något sätt löser sig ju det mesta, eller? Försöker tänka på andningen, försöker fokusera på annat, leda bort ångesten en aning. Det hjälper inte.. Vad ska jag göra? Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Har nog aldrig känt mig så desperat tidigare. Är jag viktigast? Jag tillsammans med min hälsa? Jag kan hålla med om att det bästa alternativet kanske inte är att "bara gå hemma", men bara just nu, bara tills jag blir lite stabilare, är det fel? JAG känner mig fel, missanpassad, värdelös. Jag borde orka, borde kunna ta tag i mig själv, skärpa mig.

 

Andas, andas, andas.. Just nu har jag inget annat val. 

Det känns hopplöst!