Bitterfroken

Jag har alltid varit en ganska orolig själ, förstorat upp saker, tänkt ut tänkbara scenarier i stället för att bara se det som att "det blir som det blir". Dock har det här beteende förvärrats rejält i och med ätstörningen och det nytillkomna extrema kontrollbehovet. Vet jag inte exakt vad som ska hända blir det total kaos, hjärnan går på högvarv, ser hela tiden framför mig det absolut VÄRSTA som kan hända i en viss situation. Stressar upp mig något så fruktansvärt och ju närmre det "okända" jag kommer desto värre blir det. Hela dagar kan i stort sett gå åt till att älta, oroa mig, få ångest, få ångest för att kanske få ångest. Försöker desperat planera vad jag ska göra om (när) det här värsta tänkbara ska hända och försöker på nåt sätt bygga upp en strategi kring det. Tjatar hål i huvudet på de i min omgivning (förlåt), jag vill inte, men jag kan inte låta bli. Vill bara få bekräftelse, få någon form av lugn genom andra. Dock litar jag aldrig på vad de säger, vågar inte lita på det. Förlitar jag mig på något och det sedan inte skulle bli så känns som en otroligt skrämmande tanke. Att tänka ut det värsta gör mig på något sätt förberedd på det hemska som "kommer hända" och jag kan bygga upp skraltiga strategier för hur jag ska hantera det. Kontroll, kontroll! 

 

De de här dagarna har varit helvetiska ärligt talat. Jag har varit hysterisk eftersom mitt sjukintyg går ut på fredag. Jag var BOMBSÄKER på att jag inte skulle få det förlängt. Jag var helt säker på att läkaren bara skulle skratta åt mig, alternativt vara arg på mig och vara otrevlig. Det eller att han inte skulle höra av sig överhuvudtaget. Att jag skulle bli tvingad att arbeta igen trots mitt dåliga mående. Jag funderade på hur jag skulle kunna göra något drastiskt för att slippa (helt sjukt, jag skäms).

 

Idag ringde han och ja.. Det var såklart inga problem att förlänga sjukskrivningen, jag behövde inte tjata, be på mina bara knän (som jag hade förberett mig på att få göra), jag behövde faktiskt inte ens ta upp det utan det gjorde han själv. 

Det är ju helt sjukt hur jag har förmågan att stressa upp mig nåt så grymt när det alltid i stort sett löser sig. Att stressa upp mig har jag minsann energi till, men jag orkar knappt gå upp ur sängen, än mindre bry mig om mig själv. Herregud, om jag bara kunde lära mig.