Helg..
Ligger och tittar på fångarna på fortet, dricker en latte och bara försöker stänga av mig själv en aning. Mår fortfarande rätt risigt ärligt talat. Vet knappt ens vad jag vill skriva, det känns bara skönt att lätta sig litegrann ibland. Att skriva är verkligen som terapi för mig.
Det känns lite som att jag har släppt loss värsta monstret, ett monster som funnits där under väldigt, väldigt lång tid, men som tidigare varit gömd för omvärlden och det som ingen vet om finns inte. Nu när mitt mående är "känt" är det precis som att alla, tidigare dolda känslor, bara väller över. J ag kan och vill inte längre dölja hur jag mår, men samtidigt blir det otroligt tufft. Tidigare har jag hela tiden tryckt undan alla känslor, all ångest, aldrig visat någonting utåt och det har liksom varit relativt hållbart. Jag har spelat så mycket i mina dagar, låtsats att allting varit bra, jag har låtsas så mycket att jag har till slut trott på det själv. Svälten "hjälpte" mig ytterligare att ta kontroll över mitt mående och nu syns det även på utsidan hur insidan mår. Jag TROR att det är det som gör (bland annat) att jag är så rädd för att öka i vikt, jag är rädd att folk ska tro att jag mår bra, att jag återigen ska få trycka undan allting, för syns det inte finns det inte?! Jag önskar så högt att jag nu ska få HJÄLP att ta mig upp. Jag är så långt nere på botten just nu och tyvärr blir ätstörningen starkare när jag blir svagare. Tyvärr skapar ätstörningen en falsk trygghet, den dämpar känslorna. Jag försöker stå emot och stå ut med alla känslor för det är OKEJ att känna. Just nu går det sådär faktiskt..
Kommentarer
