Hur länge kommer folk stå ut med mig?
Jag brukar undra det ibland, hur länge folk ska stå ut med mig, hur länge de ska orka? Just nu känns det som att det enda jag pratar med min omgivning om rör mitt mående och mina sjukdomar. Det är inte alltid jag som tar upp det, men det är så trist att allting bara måste handla om det. Jag är så rädd att folk ska tröttna. Det har inte existerat ett normalt samtal på evigheter nu och då menar jag ett HELT samtal. Vi kan prata om normala saker, men det slutar alltid på nåt vänster med att jag är i fokus, jag och mina bekymmer.
Jag vill verkligen inte bli en börda eller en egoist. Jag har alltid brytt mig om alla andra utom mig själv, men helt plötsligt är det mig det är "synd om". Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det gör jag så bra själv.
Jag är dock tacksam över att jag får ventilera ut min oro och ångest till mina nära, men vart går gränsen?
Kommentarer
Postat av: Helene
Går du inte till psykolog/kurator? Tycker verkligen du ska göra det i så fall... Jag mår i alla fall jättebra av att prata ut med en professionell. Var dock inte sen i somras nu, eftersom jag haft fullt upp med aspergerutredningen. Men min psykolog har skickat remiss till unga vuxna i Uppsala, så ska få börja på samtal där när jag flyttar.
Det kan som sagt bli problem att prata om sitt mående med närstående. Så lätt att det blir en vana, att det är det enda man pratar om. Behöver ju inte vara dåligt. Men kanske ändå är bra att ta umgängesstunderna som en paus ifrån det sjuka? Att försöka minnas det friska när man umgås och bli påmind om att det finns annat i livet än mat och ätstörning. Att det finns något att bli frisk för!
Kram!
Svar:
Nellie
