Bitterfroken

Lyssnar just nu på en podd om psykisk ohälsa. Otroligt intressant! Det handlar om människors syn på psykisk ohälsa och det är något som är SÅ viktigt. Jag önskar att psykisk ohälsa kan bli mer accepterat i samhället, nu är det, precis som de säger, en viss rädsla över dessa sjukdomar. Det man inte kan ta på är svårt att ta till sig. En kroppslig sjukdom finns det förklaring på, på psykisk ohälsa finns det ingen, men bara för att den inte syns betyder det väl inte att den inte finns? 

 

Hur upplever ni att ni blivit bemötta i er sjukdom? Berätta gärna hur du har upplevt folks åsikter/reaktioner.

 

Personligen känner jag att folk inte förstår, folk ser det som att det bara är "att börja äta" vid anorexi. Typ "tar du den här bullen är du duktig och blir frisk". Relativt ofta händer det att folk försöker tvinga på mig mat, vad ska det hjälpa liksom, tänker jag. Pratar jag om mina symtom, uttrycker "ätstörda" tankar inför folk får jag konstiga blickar eller irriterade kommentarer. Jag får även en känsla av folk tror att anorexi enbart handlar om självsvält och att bara för att man äter är man frisk. Jag är säker på att för de flesta ligger de flesta problem i ens huvud, i ens självkänsla, synen på en själv. Dessa tankar försvinner inte för att du äter. Att vara en "ätande anorektiker" är svårt. Jag äter, men tankarna spökar hela tiden, jag har tvångstankar och tvångsmässiga handlingar till följd av den här jäkla sjukdomen, till råga på allt ska jag klara av att se på mig själv, se hur jag ökar i vikt, blir större.. Det är SVÅRT! I de här läget vore det så skönt med någon som finns hos en, stöttar, peppar, försöker förstå, när folk drar sig undan blir bördan så tung.