Bitterfroken -

Jag lever för maten?!

Hur tragiskt är det inte när det enda man ser fram emot om dagarna är måltiderna. Känns jäkligt ironiskt samtidigt. Rimligtvis borde det väl vara det jag minst ser fram emot? Under hela min tid av ÄS har det varit likadant med att jag gått och sett fram emot att äntligen få äta. Var ju så jäkla hungrig förut när jag svälte mig, vart inte direkt mättare heller av att äta eftersom portionerna inte innehöll någonting i stort sett. Nu är jag ju mätt över hela dygnet, men den där känslan av att längta efter måltiderna hänger kvar. Samma sak med den där jäkla tomhetskänslan som hänger i efter att jag ätit klart. Jag undrar om den någongång kommer försvinna? Ångesten ligger liksom och pyser och det enda jag kan tänka på är mat (FAST jag är mätt), så otroligt påfrestande.. Hur är det/har det varit för er? Upplevde ni samma känslor och gick de över?

Jag önskar hela tiden att jag kunde hitta en mening med livet igen, att ha något NORMALT att se fram emot och längta till. Jag vet att jag själv måste hitta den där meningen, den kommer ju inte direkt och knackar på dörren hur mycket jag än vill och önskar.

Förr, i min friska tid, älskade jag att dansa. Dansade zumba, bugg, foxx, gammeldans osv och brann verkligen för det. Nu känner jag ingenting när jag tänker på det, har liksom ingen lust. Dansen påminner mig just nu för mycket om den kille jag träffade när jag var som sjukast, han som tyvärr fick mig att svälta mig än värre än tidigare. Det var väl egentligen inte hans fel att jag inte klarade av att säga ifrån, men jag klarade inte av det och gled bara med och blev på köpet sjukare.

Har också älskat att sjunga och sjöng i många många år hos sångpedagog. Vill nog säga att jag även var ganska duktig. Hade planer på att söka in till musikalhögskola, men tyvärr glömdes de planerna bort och jag läste till sjuksköterska i stället. Drömmen finns dock kvar och faktiskt även viljan att göra slag i saken.

Förresten blev håret superbra!! Är jättenöjd!!

2014-02-02 @ 19:30:00
Allmänt - Permalink

Kommentarer

Postat av: felicia thiel

sv: hoppas jag verkligen innerligt med!! <3

2014-02-02 @ 21:10:42
URL: http://whofelicia.blogg.se

Postat av: E

Ush vad jag känner med dig! Jag har också känt att jag "lever för att äta" i flera flera år! När jag gick och la mig fantiserade jag om morgongröten, direkt efter frukosten längtade jag till lunchen (gröt igen) och efter lunchen, ja då var det kl 15 latten och sen middagen och kvällsfruktsalladen... Var konstant besatt av mat och planerade "fredagsmyset" redan lördag morgon...

Sen jag började med gi noll/"lchf" har jag dock börjat tappa intresset för mat. Det är inte lika intressant eller viktigt längre! Och det är obeskrivligt skönt att, efter så många år, plötsligt känna att hela ens liv inte kretsar kring vad man ska äta (eller kanske snarare, vad man inte ska äta).

Hoppas det ordnar sig för dig, jag vet hur jävla hemsk och hopplös situationen känns :(

Svar: Tack för din kommentar! Det betyder mycket!! Hur gjorde du för att bli fri från den där matfixeringen? Jag äter också lchf för att jag helt enkelt mår bra på den, men jag överäter numera hela tiden och tänker verkligen KONSTANT på mat. Äter ju dessutom helt tvångsmässigt nu. Direkt efter middagen planerar jag för vad jag ska möla i mig härnäst och ofta gör jag det snabbt efter föregående måltid fast att jag är proppmätt. Jag kan liksom inte styra över det, det känns som att någon annan kontrollerar mig (precis som det var under svältperioden). Får ångest direkt jag försöker säga till mig själv att lugna mig, känna efter hur mätt jag faktiskt är, men ingenting hjälper. Vet inte vad jag ska sysselsätta mig med, eller se fram emot förutom maten! Det är så fruktansvärt.. :(
Kram

Nellie

2014-02-02 @ 21:36:31
URL: http://legallyyours.blogg.se