Bitterfroken

Jag saknar min bästa vän, min själsfrände. Jag saknar den tiden när vi alltid umgicks, vi satt ihop i stort sett, gjorde allting tillsammans. Jag saknar den Nellie som VILLE ses. Nu känns det på ett vis som att det kvittar, jag har tappat lusten för allting, skiter i om jag får sitta ensam dag ut och dag in. Jag vet inte om jag väljer ensamheten själv eller om det blir så för att jag är sjuk.

Jag är ledsen för att jag upplever att min vän försvann i och med min sjukdom. Inte ett sms, inte ett samtal, ingen fråga om hur jag mår. Jag förmår inte heller höra av mig, men samtidigt får jag panik över att vi glider ifrån varann. Förut visste vi allt om varann, nu vet jag inte ett dugg om vad hon gör om dagarna, det känns konstigt, men samtidigt är jag ganska likgiltig. Jag vill bara bli mig själv igen. Kanske kommer jag aldrig hitta tillbaka, tänk om jag alltid kommer vara såhär vilsen?