Bitterfroken

Nu är jag.. Ingenting. Jag vill ingenting längre, jag vill bara försvinna. Jag orkar verkligen inte längre. Det känns som att jag är helt ensam och övergiven, en belastning. Känns som att jag blir ignorerad, ifrågasatt, bortglömd.

Jag har oroat mig hela helgen för läkarsamtalet idag, var så rädd att han inte skulle sjukskriva mig längre, att han i stället skulle friskförklara mig. Hela dagen idag har jag haft ångest, funderat på vad jag ska säga för att verka "trovärdig" eftersom jag får för mig/upplever att folk inte riktigt tar mig på allvar. De på ätstörningsenheten sa att jag förminskar mitt mående väldigt mycket och det ligger en viss sanning i det. Jag försöker hela tiden, vill må bättre, blir fruktansvärt frustrerad när jag inte mår bättre trots att jag försöker, känner mig hopplös och värdelös. Jag är inte värd att lägga tid på, det har läkaren bevisat inte en, utan två gånger nu.

Jag är så otroligt ledsen, men som vanligt stänger jag inne känslorna, försöker att inte känna. Egentligen vill jag bara gråta, släppa ut allting, men det sitter fast och byggs i stället upp till en stor ångestklump i bröstet.

Jag är rädd att folk ser mig som en "latmask" som inte vill jobba, så ser jag dessutom även på mig själv, det kanske är så? Jag kanske inte alls är så sjuk, det kanske bara är inbillning. Jag tvivlar hela tiden på mig själv, kan inte riktigt ta in vad de närmaste i min omgivning säger.

Jag skäms verkligen att desperat jaga vårdcentralen vilket jag kommer bli tvungen till imorgon igen. Jag orkar inte det här och för första gången någonsin känner jag att det vore bättre om jag var död. Tankarna skrämmer mig och gör mig mer ledsen. Jag vill inte dö. Jag vill bara ha hjälp och få ha det lugnt runt omkring mig :(