Bitterfroken

Jag känner mig bara mer och mer skör för varje dag som går. Mår så himla dåligt, hela tiden. Känslan i kroppen går inte att förklara. Jag vill bara bryta samman, tillåta mig till det! Jag har så svårt med känslor och har alltid haft. Jag säger aldrig hur jag känner, gråter i stort sett aldrig framför folk. Jag håller alltid en jävla falsk fasad uppe, låtsas som att allting är bra. Till och med när jag är ensam sysselsätter jag mig med saker för att slippa känna efter. Jag tänker och funderar så mycket, jag tänker ofta på vad det är för fel på mig. Önskar ofta att jag bara kan få ett svar på det och få hjälp med det.

Jag känner mig så otroligt ensam, samtidigt väljer jag själv att vara ensam och drar mig undan från allt och alla för att jag inte orkar. 

Jag orkar inte längre må såhär. Jag vill ha ett bra och meningsfullt liv, hela mitt liv är dock raka motsatsen. Det känns som att jag inte har något viktigt i mitt liv. Jag vet inte vem jag kämpar för? Jag är dock otroligt tacksam att jag har min underbara mamma som alltid ställer upp i vått och torrt. Jag tycker synd om henne som fått en sån misslyckad dotter, jag är ledsen för all smärta jag har orsakat henne i och med mitt mående. Jag önskar att jag på riktigt var så perfekt som jag vill låtsas vara...

Jag är snart 27år.. Vad har jag lyckats med i mitt liv som är av mening? Jag har inga barn, jag har ingen kärlek, jag har i stort sett inga vänner just för att jag bara stöter bort alla. Jag kan inte ens räkna hur många vänner som kommit och gått under alla år, jag har alltid varit sån här..

Hur ska jag få bukt med mig själv?