Bitterfroken

Ibland slår den mig, verkligheten, och det känns så himla overkligt. Overkligt att JAG besöker en ätstörningsenhet och att jag besöker min vårdcentral, skattar höga poäng på MADRS och blir sjukskriven med diagnoserna ätstörning och depression. När hände allt det här, och varför? Jag vet (innerst inne i alla fall) att det inte är mitt fel att jag blivit sjuk, men ändå slåss jag med tanken att jag själv orsakat det här. Jag kan inte förstå att jag rasat så mycket på så kort tid, jag trodde väl aldrig någonsin att livet skulle ta en sån här vändning. Jag trodde heller aldrig att ätstörningen skulle vara så stark och så svår att bryta. Jag trodde att jag skulle klara det själv, men att slåss mot depression, ångest OCH ätstörning är otroligt svårt. Hur kunde allting gå så snabbt? På lite drygt ett år har jag blivit så förändrad, som en helt annan person, över 30kilo lättare, men kan trots det inte se att jag är smal..

 

Jag vill verkligen ha hjälp att ta mig upp, jag har tagit steget att börja äta igen, sluta räkna och väga, blivit lite friare. Dock har jag blivit väldigt mycket försämrad i depressionen och har de sista dagarna fallit tillbaka en del i ätstörningen. Tänker återigen tankar om att jag vill ner i vikt mer och jag drar ner på måltiderna och på maten. Straffar mig själv. Jag blir skrämd! Rent teoretiskt sätt vet jag ju att jag är underviktig, men jag kan inte se det.. Det jag vet är att jag på egen hand har gått upp cirka två kilo sedan november. Hatar det, men samtidigt vet jag ju att jag måste gå upp i vikt för att kunna bli frisk. Det går ju liksom inte att stanna lite i ätstörningen, jag måste våga satsa helhjärtat, men det är så svårt, jag är livrädd för viktuppgång och jag vill inte se kroppen förändras. Försöker hela tiden resonera mig själv till rätta, det går väl sådär.. Ibland går det bra och jag har okej dagar från och till.

 

Nu har jag börjat med antidepressiva och är färdig med bedömning för ätstörningen. Får snart reda på vilken behandling (om det nu blir behandling vill säga) jag Kommer erbjudas. Jag velar fortfarande mellan att vilja ha hjälp och att inte vilja ha hjälp. Ibland tror jag att jag ska klara det själv, men andra dagar går allting åt helvete och jag vill inget annat än att få hjälp..