Bitterfroken

Jag tycker det är så synd, tråkigt och ledsamt att det upplevs så tabubelagt att ha psykisk ohälsa. Jag kan ju givetvis inte tala för alla, men oftast hör man nedvärderande kommentarer om människor som lider av just psykisk ohälsa. Det är liksom "inte okej".

Hade jag haft ett brutet ben hade jag ju inte känt några skamkänslor, jag hade varit sjukskriven med en rimlig och godkänd anledning. När det däremot gäller det psykiska känner jag genast skam, vill inte riktigt säga som det är, försöker kämpa in i det längsta för att undvika sjukskrivning och dömande blickar. Grejer är ju bara den att psykisk ohälsa också är viktigt och det är framförallt vanligare än man tror! Många människor lider i det tysta, kanske för just skamkänslorna, att känna skuld för att man "borde" vara bättre, orka mer, att man egentligen bara borde ruska tag i sig själv och skärpa sig. När jag gick ut med min ätstörning har så många människor ändå erkännt liknande problematik. Antingen att de är mitt uppe i sjukdomen eller att de besegrat den, men att den ändå finns där..

Jag känner själv de där känslorna, att jag BORDE rycka upp mig, borde glädjas och lägga i den där extra växeln som inte finns. Jag skäms, vågar inte alltid säga som det är för det känns så "klent" och påhittat. Jag vill inte behöva känna så.. Berättar jag för folk att jag inte orkar, att jag känner att det sociala inte fungerar, att jag inte klarar av jobbet, då får jag allt som oftast till svar att jag visst klarar det och ska kämpa vidare! Hade man sagt så till någon med en somatisk sjukdom? Det har jag svårt att tro. Orden får mig att tvivla på mig själv, det kanske är så att jag bara inte försöker tillräckligt mycket? 

Det ÄR OKEJ att må dåligt, det MÅSTE bli mer accepterat, det måste vara okej att känna att man inte klarar mer.. 

 

Hur känner ni att ni blir bemötta i er sjukdom?