Bitterfroken

Jag tänker mycket på hur jag saknar den där tiden som "frisk". Den där tiden när jag var så lyckligt ovetandes om allting rörande kalorier, kolhydrater, fett osv osv. Den tiden när jag åt för att jag ville och för att det var gott, inte som nu när jag visserligen äter för att det är gott, men är helt styrd efter klockan. Jag saknar att bara lägga på ett lass mat på tallriken, ta mer om jag så skulle vilja. Nu är allting så jäkla kontrollerat, jag har ju slutat väga och räkna, men jag lägger alltid upp en viss mängd på tallriken och den mängden ruckas aldrig. Lägger jag på för lite av något, ja då får det vara så, jag fyller aldrig på, tar aldrig två gånger. Mängden varierar givetvis per dag och vad det är för mat, men det som ligger på tallriken är det som gäller.. 

Jag blir otroligt stressad om jag inte får göra i ordning måltidssituationen efter mina "regler". Allting måste vara i ordning och framställt, ett glas med nån dryck, sallad, mina mackor, besticken som ska ligga på en servett. Allting måste vara redo och klart innan jag kan värma på maten. Blir något fel får jag direkt ångest. Jag kan fundera länge innan måltiden hur jag ska fixa allting, i vilken ordning osv för att det ska bli helt rätt..

Gud vad jag saknar känslan av att bara göra som det blir. Ville jag ha en (eller kanske fem?!) hårda mackor kunde jag ta det utan att det ruckade något som nu är otroligt viktigt. 

Hela mitt liv styrs av maten och jag oroar mig alltid, antingen för att äta för lite (eller då blir min ätstörda del glad, men den friska delen skriker i panik) eller för att äta för mycket. Jag tror väldigt ofta att jag äter för mycket, att jag vräker i mig trots att det i själva verket är tvärtom. Jag vet ju att jag äter för lite, eller snarare den friska sidan vet att det är så medan den ätstörda hela tiden vill minska, ta bort någonting, utesluta något. 

Det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden överlägga med mig själv om allting vad gäller maten, att behöva planera in i minsta detalj, "ska jag äta det här ikväll eller inte?" "Blir det för mycket om jag äter det här". Det är nog precis som min arbetsterapeut sa "har man en gång lärt sig kaloriinnehållet är det svårt att glömma det". som sagt, även om jag inte aktivt räknar längre så räknas det ju ändå i huvudet och jag har ju fortfarande viss koll ungefär hur mycket en måltid innehåller. Att räkna i skallen är också någonting som tar så mycket tid och energi..

Jag vill bara vara fri men är rädd att jag aldrig kommer bli det. Mat har liksom blivit som en fiende.