Bitterfroken

Nu blir det en herrans massa inlägg på rad. Det är skönt att skriva när jag inte känner mig särskilt välmående, det blir liksom som lite terapi.

Jag saknar verkligen det normala förhållningssättet till mat, att kort och gott äta när jag är hungrig och äta tills jag är mätt. Nu mera äter jag helt efter klockan och jag är så förbannat styrd efter de där tiderna. Ibland händer det att jag äter kanske en halvtimme tidigare än "bestämt" men oftast väntar jag ut den rätta tiden. Dessutom vågar jag inte längre äta typ en sallad för jag är rädd att inte bli mätt, i stället äter jag större portioner än vad jag egentligen behöver bara just för att försäkra mig om att bli väldigt mätt. Det är så sjukt allting, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna bli normal igen?! Jag vill varken svälta eller hetsa, bara hamna på det där normala läget och vara nöjd. Jag vill sluta följa klockan, jag vill inte "tvinga" i mig saker jag egentligen inte vill ha. Det känns som att maten är det enda jag har struktur på i mitt liv, därför väntar jag och ser fram emot måltiderna för då har jag någonting att göra. Ser alltid fram emot måltiderna, efteråt kommer som vanligt den där tomhetskänslan. Vet inte vad jag ska se fram emot längre förutom maten? Jag känner inte längre nåt intresse för nåt, finns ingenting som lockar, allting känns så jäkla mörkt. Jag försöker verkligen leta efter ljuset, leta efter något som betyder någonting, men jag kan inte hitta det. Orkar inte vänta på att saker ska hända för de kommer aldrig hända, speciellt inte sålänge jag fortsätter isolera mig. Ändå vill jag inget hellre än att fortsätta gömma mig, glömma världen utanför lägenheten. Jäkla skitliv!