Bitterfroken

Imorgon är det min födelsedag. Jag känner mig bara ledsen och uppgiven, allting känns så hopplöst. Den här jäkla anorexin förstör mitt liv. Vill bara lägga mig platt, gömma mig, sova bort det här tragiska livet. Jag vill bara vara en vanlig 27åring som lever ett trygg och lugnt liv. Just ju känns det som, eller det ÄR så att jag har tagit många kliv bakåt. Jag gjorde väldiga framsteg under cirka två månader (i alla fall när det gällde maten) sen ökade pressen och stressen runt omkring mig och jag var för skör för att klara trycket, depressionen blev värre och ätstörningen "passade på" att ta ett nytt grepp om mig. Värst vart de efter att jag var tvungen att väga mig. Det hade ju gått relativt bra med maten som sagt, jag trodde jag var stark nog att klara av att se siffrorna på vågen, jag trodde jag kunde hantera det, men det blev bara för mycket.