Bitterfroken

Hej!

Idag ska jag iväg på mitt andra bedömningssamtal, ska visst sitta vid en dator och svara på frågor. Jag är faktiskt lite orolig över att inte få någon diagnos. Det låter kanske konstigt, men får jag inte det och då heller inte får någon bekräftelse på att jag är sjuk, så betyder ju det att jag helt enkelt skadar mig själv medvetet, att det helt enkelt är mina val. Är då rädd att bli utkastad och får klara mig på egen hand.

Jag har inte skrivit så mycket om mina matbesvär på sista tiden och det beror på att jag fått problem igen. Inte lika illa som tidigare, men jag äter återigen helt klart mindre än vad jag borde. Jag märker att när jag mår sämre psykiskt använder jag maten som ett sätt att hantera det dåliga måendet. Det värsta är ju att det hjälper, det dämpar liksom ångesten och även depressionen en aning. Svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Har ju, som jag skrivit tidigare, alltid mått dåligt psykiskt och haft depressiva symtom, enligt min egen analysering såhär i efterhand så lyckades jag dämpa känslorna jag kände inför mig själv och livet genom att äta mindre, se vågen visa kilo efter kilo minus. Jag blev glad igen, hade enormt mycket energi (fram tills det helt gick åt skogen då). Frågan är ju vad som är vad.. Mår jag sämre i depressionen nu eftersom jag börjat äta igen och till sviterna av ätstörningen eller är det depressionen som skapade ätstörningen? 

 

Kram!