Vad vill du då?
Jag fick en fråga häromdagen av en vän..
Jag satt och var ledsen, beklagade mig över hur deprimerad jag känt mig under så lång tid jag kan minnas av mitt vuxna liv. Hon frågade då i ungefärliga drag "vad vill DU göra? Vad är det du saknar i livet?". Jag har funderat lite kring det. Mitt svar då var att jag saknar att vara normal, att jag saknar att "hänga med" i de naturliga svängarna som andra i min ålder går igenom. Ni vet sambo, barn, hus osv osv. Jag har alltid känt mig så utanför, alla i min omgivning har allt det där medan jag bara står och trampar och har liksom fastnat i den här ensamheten. Känner mig allt för ofta som en osäker fjortonåring och jag har skämts så innerligt många gånger, funderat på varför min situation ser ut som den gör. Jag har inget direkt svar på det egentligen mer än att jag är rädd på grund av tidigare händelser och situationer jag hamnat i med män. Dessa händelser har gjort mig, rent ut sagt, livrädd. Jag ser de flesta situationer som ett hot och drar mig undan snabbare än blixten. Samtidigt så känner jag inte längre någon direkt längtan efter allt det här, kanske handlar det om att jag vant mig vid ensamheten, att få vara som jag vill och framförallt få göra som jag vill. Barnkär har jag aldrig varit och har aldrig känt den här extrema längtan efter barn som vissa kan beskriva. Det jag saknar är helt enkelt MÖJLIGHETEN att kunna skaffa barn om jag vill. Som situationen ser ut nu finns det ju inte en chans till att drömma eller fundera på tanken. Jag har liksom förlikat mig med tanken på att alltid vara ensam, kanske inte olycklig, men inte lycklig heller. Jag tycker om att vara för mig själv, men jag tycker också om att vara social på mina villkor.
Det jag vill är att känna mig hemma, att känna mig trygg i mig själv, känna att jag valt helt rätt och hamnat rätt i livet. Jag har svårt att exakt säga VAD jag vill göra, jag vet bara att jag vill förändra någonting för att jag är otroligt missnöjd över mitt liv. Jag funderar mycket på om jag verkligen valt rätt yrke för just nu känns det inte rätt, det känns inte som att jag brinner för det så som jag borde.. Samtidigt måste jag, innan jag tar något hastigt beslut, reda ut mitt dåliga mående med ätstörning och depression för att kunna urskilja på mina verkliga tankar och de tankarna som tillkommit i och med allting. Min kommande förändring ska friska jag besluta om..
Om jag ska tänka till vad jag tycker om så är det att laga mat, baka, dansa och sjunga. Jag skulle vilja göra något med dessa saker, fördjupa mig. Jag vill även leva, och ha roligt i livet jag lever. Jag vill inte längre leva för att äta, utan äta för att leva.. Jag vill ha hjälp att ta mig ur min negativa spiral, få nya verktyg och ett nytt tankesätt, få hjälp att reda ut varför jag är som jag är och varför jag känner som jag gör.
Jag är helt säker på att jag en dag kommer må bra och vara nöjd med mitt liv, hur det än utvecklas. Jag är nyfiken på livet!
Kommentarer
