Bitterfroken

Jag känner mig ofta antingen svart eller vit. Antingen går jag all in eller så gör jag ingenting.. Gråzon vet jag knappt vad det innebär. 

Ibland kan jag sitta och tycka synd om mig själv med tankar som "varför måste jag äta och tvingas bli tjock?" Så jäkla fjantigt.. Det är ju ingen som tvingar mig att äta. Jag gör det ju av egen fri vilja och jag väljer helt själv vad jag vill äta, hur kan jag då känna mig tvingad? Jag vill liksom äta men ändå behålla min kropp, det är otroligt jobbigt att hela tiden välja mellan dessa två. Hittills är det alltid ätandet som vinner och det med råge just nu. Kan nästan bli arg på mig själv för att jag inte kan ge mig.. Som nu, jag bara äter och äter, fast jag inte ens är hungrig, vill hela tiden bara ha mer, känns som att det inte finns några gränser! Egentligen är det väl ett normalt beteende, sånt som friska människor aldrig ens skulle reflektera över, medan jag (och säkert många med mig) genast börjar analysera sönder, älta och ångra mig tusen gånger om. Jag vill inte behöva fundera på varför jag åt glass och muffin. Det var helt enkelt så att jag VILLE för att jag tyckte det var GOTT, inte mer med det.. Det är ju en normal sak trots att det i en sjukare värld känns helt fullständigt galet och onormalt.

Att dessutom vara rädd för något så intetsägande som siffror.. Jag är SÅ rädd för vad vågen skulle visa. Jag är så jäkla rädd att jag inte ens vågar väga mig. Tänk att det ska spela sån stor roll? När jag blir gammal har jag svårt att tänka mig att jag ska vara stolt över en sån oviktig sak som ett par låga siffror. Det viktigaste är ju att må bra och leva, synd bara att det är så svårt med just den saken när man lever i en ätstörning.

 

Älskar förresten att jag är ledig imorgon. Är egentligen så trött ju att ögonen nästan går ihop av sig själv, men som alltid tvingar jag mig själv att vara vaken så länge det bara går, bara för att jag kan och för att jag får sova länge imorgon om jag så vill (och kan). Myyyys!!