Bitterfroken

Ibland kan sjuka tankar komma över mig. Ofta är det om jag ser någon som är smalare än jag. Kan ibland då tänka "varför får inte jag vara sådär smal, varför var jag tvungen att ge upp?" Jag kan ibland också fundera på hur jag hade mått och hur jag hade sett ut om jag hade fortsatt svälta mig, fortsatt jaga den där dödligt låga vikten. Jag vet ju definitivt att jag inte hade varit lyckligare, det märkte jag ju väldigt snabbt under min resa, det spelar ingen roll vad jag väger för lyckan sitter inte i antalet kilo. 

När de här tankarna dyker upp brukar jag fråga mig själv "varför börjar du inte svälta dig igen om det är det du vill?" och svaret är rätt enkelt numera, jag vill inte! Valet jag gjorde i november tog mig tillbaka till livet igen, till ett (åtminstone) relativt normalt liv. 

För någon som aldrig varit i den här sjukdomen låter det här säkerligen helt obegripligt och det är ju precis vad det är, varför sträva efter en dödligt smal kropp? Till vilken nytta? Sjukdomen blir en sån sjuk fixering, det var något jag lyckades med, något jag kunde hantera, det enda jag kunde kontrollera när livet i övrigt var kaos. Nu när jag äter igen har jag tappat den här "kontrollen", det dåliga måendet är dock fortfarande kvar, till och med i större omfattning. Jag hade önskat att det skulle vara lätt att ta sig ur och må bra, men bara för att jag äter betyder det inte att jag mår bra, det finns så mycket inom mig och jag känner så ofta att jag inte har någonting. Det finns ingenting i mitt liv, det är så tomt, meningslöst.. Jag vill bara hitta den där meningen, meningen som gör att jag vill leva, skratta, hitta på saker, vara helt obekymrad, men jag vet inte vart den meningen finns. Jag har inte hittat den på 27år. Känner mig så otroligt misslyckad..