Bitterfroken

Jag mår rätt okej när det gäller ätstörningen, det vill säga så länge jag följer min vanliga lunkande vardag med mat vissa tider osv. När det normala plötsligt ruckas blir allting med ens mycket värre, när det inte längre går efter mina planer, när jag måste ändra mina rutiner, då blir det direkt kaos i mitt huvud. Hela tiden funderar jag på hur saker och ting ska kompenseras för att det ska bli så bra som möjligt, för att ångesten ska hålla sig borta.

Jag vill helst vara för mig själv, få vara i min bubbla, äta efter mina förutbestämda tider. Så länge jag gör så, så fungerar det.

 

Jag vet att det verkligen inte är friskt att vara livrädd för att äta hos någon annan, känna oro för att behöva äta klockan 16 i stället för kl 18, att inte veta exakt vad maten innehåller, att behöva sitta tillsammans med andra och äta, att hela tiden tänka på att äta en normal portion och inte överäta, att fundera över vad andra tänker om mig när jag äter, när jag inte längre kan behålla "kontrollen".

Hemma gör jag i ordning en normal portion, jag gör oftast inte storkok längre för då har jag inget grepp på hur mycket jag ska äta och då blir det oftast för lite.. Dessutom slipper jag äta rester i hundra år när jag bara gör en, max två portioner.

 

Jag är fortfarande stolt över att jag klarar av att bryta svälten och börja äta, jag är glad att jag äter och jag är tacksam över att vara mätt. Däremot känner jag att jag fortfarande är otroligt styrd under ätstörningen tyvärr. Det märks oftast inte förrän dessa förändringar, avstickare sker.

Vad skönt det var när jag åt för att det fanns mat, för att det ställdes på bordet. Klockan spelade aldrig någon roll, jag åt bara för att. Ibland var jag inte ens hungrig, men åt ändå tills jag blev proppmätt, bara för att det var gott.. Det känns så långt borta just nu.

 

Någon som känner igen sig?

Kram <3