Bitterfroken -

En dag närmare..

Det känns verkligen som att min kropp är i en konstant läge av stress. det kryper i hela mig, har svårt att fokusera och vara still någon längre stund. Kan verkligen inte koncentrera mig på någonting och jag tappar hela tiden tråden. Är även hela tiden orolig över allt och ingenting. Känner verkligen inte igen mig själv. Vill så gärna kunna slappna av, njuta av tillvaron, men just nu är det omöjligt.

Jag vill att dagarna ska gå, jag vill spola fram tiden tills jag vaknar och mår bra. Samtidigt vill jag stoppa tiden för jag är så rädd, verkligen livrädd för att dagarna går och att jag inte mår bättre än såhär.

Har varit sjukskriven i ungefär en månad nu, tiden har gått otroligt snabbt och snart är det dags att börja mitt nya jobb, ett jobb fyllt av stress. Det känns inte bra, inte alls.. Det här är en av sakerna jag är väldigt orolig för, hur ska allting bli, kommer jag klara av det? Just nu är allting fruktansvärt jobbigt, att leva är jobbigt, att äta är jobbigt, att ens ta mig upp ur sängen/soffan är jobbigt. I nuläget känner jag att det här verkligen inte kommer gå, jag känner mig fruktansvärt instabil, ofokuserad och framförallt alldeles för omotiverad till annat än att försöka mitt bästa för att bara ta hand om mig själv. Samtidigt är jag ju rädd för att inleda nya jobbet med en sjukskrivning, sämre start kan det ju verkligen inte bli och det är givetvis mycket stressande. Tänk om de inte vill ha kvar mig på avdelningen, tänk om jag blir uppsagd och står utan jobb och inkomst, vad gör jag då? Det här oroar mig varje dag, och varje dag är en dag närmare..

Jag vill bara att dagarna ska försvinna, men samtidigt vill jag att allt ska vara stilla, lugnt..

Vad hade ni gjort?

2014-01-07 @ 20:29:14
Allmänt - Permalink

Kommentarer

Postat av: A

Oj, jag vet verkligen inte vad jag hade gjort i det läget. Att vara sjukskriven mellan två olika jobb känns inte alls som så väldigt bra. Själv har jag bara varit sjukskriven på deltid (50%), vågade inte låta mig sjukskrivas helt då jag var rädd för att må ännu sämre om jag inte hade något alls att gå till på dagarna, fast jag verkligen egentligen inte orkade jobba. Så motsägelsefullt det där...Men i alla fall, bara att komma tillbaka i full tid från deltid var svårt. Jag var livrädd för att inte orka, för att inte klara det! De flesta som är sjukskrivna på heltid, som du, brukar ju få gå upp i tid gradvis (jag fick också börja med att jobba 75% först)inte 100% på direkten och det låter ju som att du ska göra det om du börjar på nytt jobb. Att börja på ett nytt jobb är ju stressande för någon som mår bra också! Jag hade nog tagit upp det här problemet med min läkare eller min terapeut, så om du har någon bra person som du går och pratar med så tycker jag du ska göra det. Hoppas verkligen att det ska lösa sig för dig på något sätt!
Kram!

Svar: Tack för kommentaren! Ja, det känns verkligen inte bra att det vart såhär. Hade jag varit kvar på gamla jobbet hade det inte alls känts lika jobbigt, men nu är det ju ingen som känner mig och vet vad jag går för "egentligen". Känns som att alla kommer få en felaktig bild av mig. Det ser ju inte direkt bra ut att ha ätstörning och depression liksom :S
Jag ska prata med min läkare den 10e, får höra vad han säger :S är verkligen orolig och känner mig värdelös.. Suck!
Kram!

Nellie

2014-01-07 @ 22:02:06
URL: http://annmi.blogg.se

Postat av: A

Hej, det är jättekonstigt, fick just ett meddelande att du svarat på min kommentar och att jag ska läsa resten av svaret på din blogg, men när jag klickar vidare, så finns det inget svar att läsa där...Nåt har blivit fel nånstans.

2014-01-07 @ 22:28:49
URL: http://annmi.blogg.se