Bitterfroken

Det är verkligen en sån härlig känsla att känna att det faktiskt är OKEJ att må bra. Jag har ofta känt rädsla för att må bra, speciellt när det gäller att berätta för andra att jag mår bra, jag har varit rädd att de inte ska förstå att jag någon dag senare kanske mår skit och önskar att jag inte fanns.. Bara för att jag mår bra behöver ju inte det vara konstant, jag tror ingen människa mår bra varje dag helt ärligt, speciellt inte när man har ett tungt bagage och/eller har drabbats av psykisk ohälsa. Måendet kan verkligen pendla över någon minut, ibland hinner jag knappt med. Från att må jättebra till att må sjukt jättedåligt. Att svänga i mående är otroligt påfrestande, det spelar ingen roll hur bra jag än mådde för en sekund sen då dessa känslor helt försvinner när det dåliga måendet knackar på. Det är som att all kraft bara rinner bort! 

Jag är glad så länge jag mår bra, det är så skönt! Jag är inte längre lika orolig. För inte så längesedan var jag i stort sett KONSTANT rädd och orolig, jag kunde vara orolig för den minsta småsak. Allting blev så stort och jag kunde inte hantera någonting på ett bra sätt vilket resulterade i att jag gömde mig från omvärlden. Jag vill ibland fortfarande fly, speciellt i de lägen och situationer där jag känner mig otrygg och utsatt på något vis. Jag börjar lära mig att hantera det, men det är en liten bit kvar..

 

Jag fortsätter även att utmana min ätstörning och det går riktigt bra måste jag säga. Hjärnspökena har i det stora hela försvunnit. Jag förstår knappt själv, vilken enorm lättnad!! 

Nyss åt jag en muffin jag bakade i micron och en chokladbar. Muffinsen var fan inte ens god och chokladen var jag inte heller speciellt sugen på när jag väl började äta, ändå åt jag upp, bara för att jag "måste". Jag märker att jag går mer och mer mot det friska livet ju mer jag utmanar mig själv, dessutom blir det enklare och enklare ju oftare jag går emot mina regler. Det ger mig inte direkt ett sämre mående, visst att jag ibland efteråt kan analysera sönder och ångra mig, men det är inte mer än så. Hur skönt är inte det?! Jag är glad över att jag lyckades bryta mig loss från anorexians jävla grepp och arbeta mig uppåt. Idag är det exakt två månader sen jag BESTÄMDE mig! Tiden går fort och vägen har varit krokig och stundtals förjävlig, men jag står ju här idag, lever mer än jag gjorde då, mår bättre och är friare!

 

<3