Bitterfroken

I efterhand nu har i stort sett alla sagt att det syntes så väl i mina ögon hur dåligt jag mådde och idag såg jag det själv. Hade gjort mig i ordning inför kvällen och tyckte jag såg ganska fin ut och tog en bild på mig själv med mobilen och jag såg verkligen hur sliten jag ser ut, ögonen såg så trötta ut, så livlösa.. I spegeln ser jag inte riktigt samma sak även om jag förstås känner mig helt slut. Det var rätt skrämmande att se hur mycket jag "gått ner mig". Ser inte ut som samma person längre. Jag förstår att folk inte längre känner igen mig (vilket hänt flertalet gånger).

Jag har så svårt att känna glädje. Det händer självklart att jag skrattar ibland, men det känns inte som att det kommer från hjärtat, det känns mer som ett invant beteende. Svårt att förklara. 

Jag vet inte längre riktigt hur jag ska vara, jag har verkligen tappat bort mig själv på vägen. Förut var jag alltid framåt, käck, glad osv. Att nu behöva fundera över hur jag bör- och hur jag ska bete mig känns väldigt ovant och konstigt. Jag vet inte alls hur jag ska vara på nya jobbet, jag vet ju inte hur- eller vem jag är längre. Jag har aldrig tänkt att "jag kanske gör bort mig", jag har bara varit, ofta väldigt öppen med det mesta, aldrig skämts över att säga något "olämpligt", varit väldigt framåt i de flesta sammanhang. Nu känns allting jag gör fel, jag vill helst inte prata med någon. Sjunker väldigt ofta in i mina tankar, är lättirriterad och otrevlig stundtals. Herregud, sån är ju inte jag.. 

 

Känner oron komma över mig nu när jag är ensam igen. Det var skönt att ha något annat att tänka på en stund, men nu är det lite jobbigt igen. Jag hatar att jag inte vet hur allting ska bli, jag har blivit ett otroligt kontrollfreak, vill gärna veta allting in i minsta lilla detalj för att hålla mig lugn. Nu blir jag bara kastat in i något helt okänt, det känns så skrämmande.. Jag som brukar vara spontan, älskade att kasta mig in i nya situationer. Åh som jag saknar mitt gamla jag!