Bitterfroken

Klockan är tjugo över två och jag är helt färdig, helt slut. Dagens oro har tagit så mycket energi. Läkaren ringde aldrig upp, hoppades länge att han kanske bara hade massor av saker att göra och att han skulle ringa upp så fort han var färdig, men icke. Jag är otroligt ledsen och besviken, jag vet hur mycket läkarna har att göra och det är mycket möjligt att de knappt hinner med, men för mig känns det här, och ÄR, otroligt viktigt, för mig är det en otroligt stor sak, betydligt större än om jag varit frisk.

 

 

Jag märker så stor skillnad på mitt beteende förr mot nu, hade någon glömt att ringa mig när jag var frisk, då hade jag antagligen blivit sur och tyckt att det var dålig stil, men sen ryckt på axlarna och tänkt att "det ordnar sig, jag ringer på måndag". Dagens jag bryter ihop fullständigt, gråter, blir ångestfylld och extremt orolig, får en känsla av att hela världen rasar samman. Känner bara att jag INTE ORKAR gå hela helgen och oroa mig, jag vill bara veta nu vad som händer.. Dessutom vill nog antagligen min nya chef ha informationen liite tidigare än någon dag innan det var tänkt att jag skulle börja jobba.. Om det nu ens blir så att jag blir fortsatt sjukskriven vill säga. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, inget av alternativen känns bra.

Jag hatar allting just nu, vill bara försvinna! Känner mig äcklig och värdelös. Ser dessutom så himla sunkig ut efter att inte ha orkat tvätta håret på x antal dagar samt att jag gråtit massor så jag är alldeles svullen i ansiktet. Ögonen ser dessutom helt tomma ut, livlösa.. Det värsta är att jag måste ut idag, ner på stan.. Har en tid bokad, jag vill verkligen inte, men jag vet att jag brukar må bättre av frisk luft..

 

Jag saknar att vakna upp utan bekymmer, att bara ta dagen som den kommer, att inte behöva oroa mig för precis allting hela tiden. Det känns som att jag snart går sönder av all oro, jag orkar inte!