Bitterfroken

Det känns som att jag ska gå sönder, bara gå av mitt itu. Jag vill verkligen inte må såhär. Jag vill leva mitt liv, vara glad, orka med saker, sluta styras av en jävla ätstörning. Jag hatar att vara mittemellan det friska och det sjuka, att äta men ha ätstörningsmonstret kvar i huvudet. Allting blir så motstridigt och jag vet liksom inte längre vad som är vad. Vad är friskt och vad är sjukt? Är det friskt att ta en chokladbit fast man är mätt? Är det friskt stt strunta i att äta något som man är sugen på? Jag kan liksom inte längre lita på mig själv och mina val. Äter jag för mycket? Äter jag för lite? Jag längtar efter att ha en normal syn på mat, att slippa ägna flera timmar av dygnet på att fundera, gräma mig och analysera. Just nu är jag inne i en period där jag tänker mycket på mat, kalorier osv. Jag avskyr det jag ser i spegeln. Jag känner mig så groteskt stor! Skäms för att ta på mig jeans för då ser alla hur tjock jag har blivit.. Jag önskar mig bara lugn och ro, bara få vara och må bra för det är jag värd, men jag VET inte åt vilket håll jag ska gå, det känns som att jag har fastnat.

 

Önskar att det fanns någon som förstod vilket helvete allting är. Har gråtit flera gånger idag, har mått väldigt dåligt. Det enda jag vill just nu är att sjukskriva mig. Jag vill verkligen inte gå till jobbet, det tar emot så fruktansvärt mycket och ger mig sån ångest. Jag fixar inte det här! Jag vill bara vara hemma och laga min trasiga själ. Jag vill inte att mina lediga dagar ska gå åt till att ha ångest över morgondagens jobb. Jag vill bara lägga mig ner, erkänna mig besegrad, jag vill bara skita i allting och krypa in i min egna lilla bubbla igen. Jag vill bara glömma allt vad dåligt mående heter. Just ju känns det som att jag aldrig kommer må helt bra igen!