Bitterfroken

Jodå, jag lyckades utmana mig ikväll, precis som jag hade planerat. Jag åt en muffin och en skål med massa nötter. Efteråt gick tankarna som vanligt runt i skallen, "var det där verkligen nödvändigt? Varför åt jag det där?". Men grejer är ju den att det kan aldrig vara onödigt eller dumt, det är bara normalt och det är ju det normala jag vill åt. Jag hjälper bara mig själv genom mina små utmaningar och jag blir stolt varje gång jag klarar det. Samtidigt är det enormt jobbigt, på något konstigt sätt känns det som att jag "sviker" mig själv. När folk säger att jag är smal triggar det, det får jag lov att erkänna. Jag känner ju att jag vill hålla mig under det normala samtidigt som jag vill kunna njuta fullt ut av maten och allt utöver. De där tankarna krockar ju en del med varann. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt, det känns fel och konstigt. Vissa tankar tänker jag i stället att det inte spelar någon roll bara jag mår bra, där kikar alltså den friska och sunda sidan in och det är bra och positivt! Är dock så rädd att gå upp och att folk ska tänka "oj vad hon har gått upp i vikt", jag vill inte behöva byta upp mig i storlek på kläder, det känns helt fruktansvärt. Tack och lov har ju inte det hänt än trots att jag ibland äter som en gris (ja, de är nog mest en känsla, men ändå!)

 

Just nu är jag sååå trött. Försöker hålla mig vaken i alla fall ett litet tag till, därför har jag just gjort mig en latte (blir dock aldrig pigg på kaffe). Vaknar alltid så tidigt när jag lägger mig tidigt på kvällarna och det vill jag inte.

Ser annars mycket fram emot en ledig dag imorgon och jag ser fram emot att ta mina sömntabletter. Sover så himla gott på dem! <3