Bitterfroken

Har precis ätit och kom på mig själv med att faktiskt bli aningens imponerad över hur långt jag trots allt kommit på vägen mot ett friskt liv alldeles själv. Åt en omelett fullproppad med olika ostar och salami, till det hade jag en klick majonnäs. Hade någon presenterat den maträtten till mig för två månader sedan hade jag antagligen självdött, hade inte ens vågat ta en tugga, knappt ens vågat befinna mig i samma rum som den.. Idag åt jag den och tyckte bara att det var gott. I mitt huvud räknas det dock för fullt, kan inte helt släppa på det här med kalorier, det är otroligt svårt, men skillnad nu är jag VET INTE exakt vad det innehåller och jag tänker snabbt bort tankarna för att slippa bli orolig och det fungerar faktiskt oftast..

 

I övrigt har jag varit orolig i stort sett hela dagen, orolig över vad läkaren ska säga imorgon. Kommer jag bli fortsatt sjukskriven eller kommer jag börja arbeta på onsdag? Inget av alternativen känns särskilt bra. Vill bara sjunka genom marken, försvinna tills allt svårt är som bortblåst. Jag vill komma upp igen den dagen allting är bra, den dagen jag mår bra. Önskar att allting var lättare. Försöker verkligen att aktivt tänka på att ta en dag i taget, tänka att saker löser sig för så är det ju faktiskt i de flesta fall. Tankarna är dock för starka och som vanligt målar jag upp värsta tänkbara scenarierna. Jag hoppas bara att allting ska bli bra..