Bitterfroken -

Katastroftankar

Jag har ständigt katastroftankar, tänker ut det värsta som kan hända och tror sedan stenhårt på att det kommer bli så. Jag har fått motsatsen bevisad, jag vet inte hur många gånger, ändå blir det samma sak väldigt snabbt igen rörande någon ny händelse. Det är som att jag går och nästan väntar på att något riktigt hemskt ska hända så jag kan säga "vad var det jag sa".

Just nu rör ju katastroftankarna mitt nya jobb, som jag skriver om nu ett par tio gånger för mycket...

Jag ser framför mig hur alla ska tycka att jag är en konstig, dålig människa, att jag inte kan tillföra något, att jag bara är en parasit som går hemma och inte kan jobba. Att de ska bemöta mig respektlöst när jag börjar arbeta igen, håna mig. Det är antingen den tanken eller så är det att de ska ångra sig gällande min anställning och säga upp mig. Vem behöver någon som ändå inte kan arbeta liksom?

Är samtidigt orolig över att inte bli fortsatt sjukskriven. När jag mår så pass risigt som jag gör tror jag inte att jag kan utföra stordåd på jobbet direkt, jag är rädd att börja slarva med maten igen bland annat. Jag har väldiga koncentrationssvårigheter, minns ingenting, glömmer ständigt saker, är totalt utpumpad på energi, vill varken dö eller leva, sover väldigt dåligt, är konstant stressad, vill bara vara här i min egen bubbla.

Känner en sån förakt till mig själv för det jag gjort. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag fattade inte att det hade gått så långt förrän det var för sent och nu är jag så jäkla fast i alla dessa tankar och med alla hjärnspöken. Ibland känns det verkligen som att det aldrig kommer bli bra. Jag kommer öka i vikt och fortfarande ha panik för det. Det tillsammans med mitt dåliga mående i övrigt med kass självkänsla bland annat kommer sluta i katastrof.

Gud vad jag är less på allting just nu..

2014-01-08 @ 20:41:44
anorexi - Permalink

Kommentarer

Postat av: A

Katastroftankar, ytterligare en sak jag känner igen från mig själv! Trodde jag var ensam expert på att tänka ut allt möjligt hemskt som kan hända, men tydligen är vi flera (åtminstone två)om det.
Vet precis hur det är att gå omkring med den här dubbla känslan av att vilja gå tillbaka till jobbet för att man känner att man verkligen borde och samtidigt vara rädd för att inte bli fortsatt sjukskriven. Men av egen erfarenhet så tror jag det är rätt bra att komma över den här tröskeln och börja jobba igen (i mitt fall var det att jobba lite mer, eftersom jag inte varit helt sjukskriven)så man kommer över rädslan. För väl på jobbet så brukar det oftast gå bättre än man trott. Allra första dagarna är det svårast, men sen så går det bättre. Och det är rätt bra att ha en "frisk" sysselsättning som avleder ens tankar från allt det sjuka, något som tvingar en att vara i det friska mer och mer. Ju mer man är sjukskriven desto längre bort kommer man från det friska livet. Det är väldigt dubbelt, för man behöver ju sin sjukskrivning för att man helt enkelt inte orkar och samtidigt så kan den ta ifrån en mycket också. Fast försök att inte anklaga dig själv! Det är lätt att vara efterklok och se vad man kunde gjort annorlunda i backspegeln, men när man är mitt uppe i det så ser man faktiskt inte. Det man har mitt framför näsan är alldeles för nära för att man ska kunna se. Och att vända så dåligt mående alldeles ensam är väldigt svårt, eller nästan omöjligt. Och andra människor som eventuellt anklagar vet inte vad de talar om! Det gör ont förstås, men de vet verkligen inte. De har själva aldrig upplevt något liknande och har ingen aning om hur det kan vara.
Hur hamnade du i situationen att vara mellan två olika jobb och sjukskriven? Det verkar verkligen jättestressande!
Jag har en terapeut som jag gått hos några år, så nu har vi börjat trappa ner vår kontakt till varannan vecka istället för en gång i veckan och det känns rätt jobbigt just nu. Hon är väldigt bra, men det är mycket som sitter långt in och fast rotat verkar det som, så det är inte lätt att bli helt frisk och fri. Utöver det så äter jag antidepressiv medicin.
Kram!

Svar: Tack för kommentaren. Jag tror de kan va lätt hänt att hamna i såna här katastroftankar mår man inte mår bra och har ångest. Visserligen har jag alltid varit sån (mer eller mindre) men det vart tusen gånger värre när jag vart sjuk.Jag hamnade mellan två jobb för att jag vägrade inse att jag var sjuk mår jag sökte de här jobbet, har letat efter nytt jobb ett tag eftersom jag inte trivts med arbetsuppgifterna på mitt förra jobb. Det här är ett jobb jag verkligen vill ha, egentligen. När jag fick jobbet kändes det suveränt, bland annat för att jag skulle komma bort från alla dömande blickar och folk som "anklagade mig för att inte äta". Trodde verkligen jag hade kontroll och att allt var i sin ordning.
Började dock må allt sämre eftersom jag inte åt nånting i stort sett. Till slut bröt jag bara ihop inför en kollega och berättade som det var och efter det vart jag sjukskriven och måendet försämrades snabbt åt det sämre hållet. Hade hoppats på att må bättre fram tills jag börjar nya jobbet, men jag känner inte att det blir bättre alls :(

Men de kanske är som du säger att man behöver komma ut i det friska. Grejen är den bara att jag är SÅ rädd att inte klara av det just nu, det är ett väldigt stressigt jobb med mycket ansvar. Är rädd att inte räcka till och i och med det må ännu sämre (återigen katastroftankar) och att det då ska gå ut över maten igen.
Kram

Nellie

2014-01-08 @ 22:48:23
URL: http://annmi.blogg.se