Måste finna kraften..
Nu är jag inte utbildad och kan därför inte säga vad som är bra eller inte... men av egen erfarenhet, så är att "bara vara hemma" det sämsta möjliga alternativet. När man (jag) isolerar mig och är helt ensam, så har jag alltid sjunkit djupare i sjukdomen och mått sämre. Det bästa är att få dagvård eller jobba/plugga åtminstånde deltid så att man kommer ut och träffar människor en stund varje dag. När man är sjuk är att träffa människor det absolut sista man vill - och hur jobbigt det än är i böjan, så hjälper det faktiskt att omge sig med en stimulerande miljö, lagom stora utmaningar, snälla människor som bryr sig om en etc.
För 1 år sedan fick jag panik av tanken på att äta varm lunch och äta med andra människor. Skulle jag luncha med en kompis behövde jag förbereda mig mentalt och planera in det flera dagar i förväg. Ofta mådde jag så dåligt efteråt att jag hetsade och kräktes för att lindra ångesten. (Detta pågick under hela min utbildning under 4 års tid) Sedan började jag på min praktik, och var tvungen att äta varm lunch i lunchrummet varje dag med nya vuxna människor, och även om det var sinnessjukt jobbigt i början, så blev det bara lättare och lättare. Nu äter jag lunch i lunchrummet utan problem (tycker dock fortfarande att det är jobbigt att äta lunch ute, som jag inte har lagat själv). Det finns hopp, bara man vågar utmana (i lagom doser så klart, ta en sak i taget och när det känns ok, anta nästa utmaning!) Hoppas du mår bättre snart, kram.
Var det därför han inte ringde upp? Men hur då skickat ett brev till dig? Du hade ju inte fått brevet väl, det var väl sköterskan som hade det, eller? Hade ni ens kommit överens om att du skulle söka hjälp inom psykiatrin eller hade han skrivit remiss, eftersom han utgick från att du fått kontakt? Blir verkligen irriterad! I vilket fall som helst borde han ringt och försäkrat sig om att du verkligen fått en annan kontakt!! Inte bara släppt!! Håller med Ebba här ovan att det är bra att ha någonting att gå till för att bli bättre, eller åtminstone inte sämre, det har ju jag också skrivit. Men inte på det här sättet. Du behöver ju ha någon som under tiden vägleder dig och hjälper dig. Och du kanske inte ska jobba 100% på en gång! Det är inte så vanligt att man går från att vara helt sjukskriven till att jobba full tid på en gång! Många börjar med arbetsträning. Känner verkligen med dig, jag skulle också haft jättemycket ångest i din situation!
Stor kram!
