Bitterfroken

Redan när jag vaknade imorse kände jag mig låg, nedstämd, ledsen. 

Jag var så glad när jag började äta igen den 25/11, det kändes verkligen som att livet kom tillbaka, att kunna äta det jag älskar, att inte längre behöva ligga ihoprullad som en boll för att inte kräkas av hunger. Jag började se ljust på livet igen, det var underbart!

Efter allt romantiserande kom depressionstecknen, jag blev otroligt trött, ledsen, arg, irriterad, energilös, ibland har jag svårt att ens motivera mig till att kliva upp ur sängen, vill absolut inte hitta på saker, har återigen börjat isolera mig. Jag märker mer och mer hur mycket maten faktiskt styr hela mitt liv, jag tänker fortfarande konstant på mat, blir orolig och rädd när mina dagar förändras på något vis eftersom det kan betyda att jag måste ändra om min planering gällande maten.

Jag väger och räknar ingenting längre, jag äter mig mätt, MEN jag är så fruktansvärt styrd, har fortfarande en otrolig kontroll över maten, kan bara äta på vissa tider och jag äter bara två gånger per dag. Måste jag äta någon annan tid måste jag kompensera med att hoppa över någon av de andra måltiderna (oftast frukosten). Jag klarar inte av att äta tillsammans med andra, det ger mig ångest att inte veta vad maten innehåller därför lagar jag alltid all mat själv, från grunden, även om jag verkligen inte orkar alla gånger. Jag måste äta själv, isolerar mig tillsammans med den här jäkla sjukdomen, IGEN! 

Det som stör mig mest är att jag är så medveten, jag har sjukdomsinsikt, ÄNDÅ står jag helt handfallen och vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte alls hur jag ska gå vidare. Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär svårt och motigt. Ibland känns det helt hopplöst, som att jag aldrig kommer bli fri och frisk..