Bitterfroken

Jag älskar att jag kan äta igen.. Jag förundras fortfarande över hur jag klarade av att svälta mig. Jag som egentligen älskar mat. Nu mera får jag ångest av tanken på att kanske inte bli mätt när jag ätit klart. När jag var som sjukast hade jag också ångest, just för att jag aldrig blev mätt. Jag fick aldrig tillåta mig att äta näringsrik mat, den innehöll aldrig i stort sett några kalorier och därför kunde jag ju omöjligt känna mättnad. Det var så hemskt att efter varje måltid vara precis lika hungrig, till och med mer hungrig, när jag hade ätit klart. Den känslan finns fortfarande kvar efter varje mål och den är fortfarande så stark, trots att jag nu mera blir mätt. Det känns som att allt jag sett fram emot är över och den här stora tomhetskänslan infinner sig alltid efter en måltid. Jag vet inte om kroppen fortfarande är rädd att inte få mat eller vad det beror på.

Ibland vill jag bara äta mer, mer, mer, trots att jag inte är hungrig. Jag vill aldrig att maten ska ta slut. Mår direkt dåligt när jag ätit klart och det är så jobbigt. 

Värst är det faktiskt när jag är hemma, då har jag liksom så mycket tid till att fundera på allting, på jobbet äter jag och sen är det full rulle igen och i och med det hinner jag inte fundera sönder mig själv.

som sagt, jag älskar verkligen att kunna äta mig mätt, men ändå mår jag fortfarande väldigt dåligt när jag äter.. Den känslan har inte släppt det minsta och jag vet inte hur jag ska bli av med den?! Saknar verkligen känslan av det normala, okomplicerade.. Hur är det för er andra som "blivit matglada" igen? Känns/kändes det likadant? Gick det över någongång?