Bitterfroken -

"När du är tunn som luft, då är du nästan perfekt"

Jag har aldrig förstått det där med "proana" och triggers. Tjejer (och kanske killar med) som tävlar om vem som är sjukast, eller vem som är mest hängiven till sjukdomen. Det har hänt att jag läst dessa "tips" som kretsar runt på diverse forum och bloggar, men jag har som sagt aldrig förstått. Varför har man ett behov av att bara bli mer och mer sjuk? Varför vill man "hjälpa" andra att bli ett steg närmare döden? Räcker det inte med att man själv dödar sig långsamt?

För mig blev ätstörningen mer en sjuk, tvångsmässig tävling mot mig själv. Hur lite kunde jag äta? Hur mycket mer kunde jag dra ner på kosten? Hur lite kunde jag väga? Hur mycket kunde jag gå ner på kort tid? samtidigt som jag hade denna tävling mot mig själv och min kropp mådde jag hela tiden allt sämre, blev mer och mer sjuk och mer och mer fast i ätstörningen. Till slut hade den mig helt i sin makt. Jag hade ständig panik, både när jag gått ner- och gått upp/stått stilla i vikt. Jag visste innerst inne att jag helt tappat kontrollen, men jag bara fortsatte och fortsatte..

Ofta tänkte jag "när jag nått x kg, då ska jag sluta". Typiskt ätstörningen, jag trodde jag skulle bli lycklig om jag bara blev smal. Det var tyvärr så lätt att döva all hat mot mig själv genom kosten. Stundtals mådde jag väldigt bra, det ska jag inte förneka. Som jag skrivit tidigare fick jag någon konstig energi som inte borde finnas där med tanke på hur lite energi jag fick i mig. I början och en bit in i sjukdomen slutade jag att hata mig själv, jag älskade att jag var smal, kände mig mer levande och mer attraktiv, men ju längre allting gick, desto sämre mådde jag. Jag orkade ingenting och det hände att jag kände att jag inte längre ville leva. Desperat försökte jag ta mig ur svälten, men det gick inte och jag var så panikslagen.

Jag vet verkligen inte vart kraften att börja äta igen kom ifrån, men kraften kom. Idag mår jag inte bra, men jag svälter mig i alla fall inte längre. Har dock en lång väg att gå, men jag vet, vet, vet att jag kommer klara det!

2014-01-02 @ 20:38:10
anorexi - Permalink

Kommentarer

Postat av: Sessie♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Och jag hejar på dig! Stor kram

Svar: Tack snälla du <3 kram!

Nellie

2014-01-02 @ 23:04:52
URL: http://sessie.se

Postat av: Lilla hjärtat

Jag håller med dig om att alla dessa "proana" sidor och blogg där de tipsar om hur man går ned i vikt och rent konkret visar vägen rakt ned i ÅNGESTTRÄSKET! De tar livet av tjejer och killar och jag blir så upprörd att orden inte räcker till. De säger att det är en "livsstil"! Visst har jag haft perioder då jag hamnat där, mest för att försäkra mig om att jag faktiskt var smalare, en falsk trygghet. Önskar att man kunde radera bort allihop. För mig blev anorexian ett sätt att överleva, ett tyst rop på hjälp när ingen ville se eller höra.. Jag känner igen mycket i det du skriver och visst är det underligt hur många kan ha exakt samma tankar, känslor och trix utan att ens veta om någon annans värld?
Ta hand om dig för du är fin precis som den du är <3
Kram!

2014-01-03 @ 05:20:06
URL: http://littlegirlsheart.blogg.se/

Postat av: Sara

Det vet jag också att du kommer, jag tror på dig och du är en riktig kämpe! <3Kram

2014-01-03 @ 08:27:18
URL: http://www.kampaforlivetnu.blogg.se

Postat av: Helene

För mig var det tvärt om. Jag jämförde mig mycket med andra och ville vara tunnare än dem. Blev lätt avundsjuk om jag såg någon som var tunnare. Dock har mitt medvetande alltid varit väldigt motsägelsefullt. Ett exempel är att jag kan bli avundsjuk både på personer som är tunnare och tjokare än mig.

En fråga har jag till dig, som jag funderade på när du för ett tag sen la upp bilden på dina nyckelben och ditt bröstben. Varför la du upp den bilden?
Kram!

Svar: Hej! Jag vet faktiskt inte varför jag la upp den egentligen. En del av mig är stolt över att jag är smal (skäms när jag skriver det, för jag vet att det är helt idiotiskt!) sen är jag ibland trött på att vara anonym, att aldrig ha några bilder i bloggen. Bilden var från början även tagen på en del av mitt ansikte, men jag vågade inte lägga upp den så jag beskärde den. Gud vad dum jag känner mig när jag skriver de här nu, jag vet att jag är långt ifrån frisk än och långt ifrån ett sunt tänkande!
Kram

Nellie

2014-01-03 @ 16:26:26
URL: http://helenesoderberg.blogg.se

Postat av: Anonym

sv: tack!

2014-01-03 @ 16:48:25

Postat av: Amanda CL

sv: tack!

2014-01-03 @ 16:48:28
URL: http://amandacarlberg.se/

Postat av: Helene

Känn dig inte dum. Det är ju en del av sjukdomen att mäta värde med smalhet. Tror de är viktigt att kunna erkänna sådana saker för sig själv för att skapa förståelse och kunna ändra sitt sätt att tänka.

Kanske även du är med i tävlingen som många med en ätstörning är med i? Att proana blogga är ju ett sett att delta, ett väldigt tydligt och öppet sätt. Men jag skulle nog säga att lägga upp "smalbilder" också är att delta, fast inte lika avslöjande.
Kram

Svar: Jo, det kan vara så. Ibland känner jag bara att jag vill ha den där jäkla bekräftelsen på att jag fortfarande är smal. Är fortfarande otroligt rädd att gå upp i vikt, vill så gärna få bort den där skräcken och jag hoppas på den försvinner med tiden. Det är så mycket svårare än jag först trodde.. Tar nog bort den där bilden nu, det känns inte sunt alls att ha den där!
Kram

Nellie

2014-01-03 @ 16:55:46
URL: http://helenesoderberg.blogg.se

Postat av: Helene

Hoppas att du vänjer dig vid tanken på att gå upp i vikt. Det är nog bara att börja :) Det är nog bra att du raderar bilden. Den kanske kommer trigga dig i framtiden annars. Har själv massa smalbilder på mig själv från tidigare, och jag mår inte särskilt bra av att titta på dem. Fast många har jag sparat ändå, men ju fler man tar bort desto bättre tror jag.

Svar: Ja. Det jobbiga är att jag trodde det skulle gå fort att gå upp och när jag började äta igen var jag så taggad och brydde mig inte alls lika mycket som nu. Nu vet jag ju inte hur min vikt ser ut, men det ser inte ut som att jag har gått upp särskilt mycket fast jag äter. Det känns som att, ju längre tiden går, desto räddare blir jag att öka för mycket i vikt. Är så rädd att bli som jag var innan jag började banta. Då åt jag visserligen väldigt ohälsosamt och hämtmat varje dag i stort sett, dit vill jag absolut inte komma igen! Kram

Nellie

2014-01-03 @ 17:22:05
URL: http://helenesoderberg.blogg.se

Postat av: Helene

Det ända som har hjälpt mig de gånger jag gått upp i vikt är att hitta viljan att bli friskare. Ofta har det skett ganska plötsligt, att viljan kommit. Jag har liksom fått den där tanken i huvudet "vad är det jag sysslar med, jag vill ju leva! inte hålla på såhär". Dock verkar det som att många inte får den tanken, utan måste motivera sig själva på annat sätt. Du kan alltid skriva upp tydliga punkter på en lista, för och nackdelar; allt du kan komma på som är positivt och negativt med att vara underviktig, samt allt positivt och negativt med att vara normalviktig. För att försöka hitta det som du helst vill. Det kan underlätta mer än man tror. Ofta kommer man på saker man aldrig tänkt på när man skriver. Och ibland blir något man redan tänkt på mer tydligt och "kraftfullt" när man skriver ner det.
Kram

2014-01-03 @ 17:35:41
URL: http://helenesoderberg.blogg.se