Bitterfroken

Det var inte såhär mitt liv skulle bli, det var inte såhär jag tänkte att det skulle se ut för tio år sedan när jag ibland funderade på vad framtiden hade att ge.. 

Jag såg framför mig att jag skulle ha barn relativt tidigt, bo i hus, vara upp över öronen förälskad och glad i livet.

 

Mitt liv är så långt ifrån mina planer man kan komma. Jag är 26år (snart 27 till och med, usch!), jag är singel, har inga barn, bor inte i hus (men visserligen ändå i en bostadsrätt jag faktiskt är väldigt nöjd med) och jag är absolut inte lycklig eller glad över hur livet ser ut. Hur blev det såhär?

 

Jag har alltid varit bekymrad över mitt liv, långt innan jag "skaffade mig" ätstörningen. Jag har alltid känt mig udda. Mina vänner hade alltid pojkvänner och var sådär löjligt kära och ägnade all sin tid åt sin kärlek. Själv har jag tyvärr varit med om saker i unga år som gör att jag, nära på, är livrädd för närkontakt. Jag har jättesvårt att dejta för jag är rädd att det ska bli intimt för snabbt, att jag ska känna mig instängd i ett hörn. Det har tyvärr hänt både en och flera, flera gånger och jag har fått panik. Jag har alltid gått med på saker jag inte vill bara för att "det ska vara så, jag ska vilja". Efteråt har jag mått så fruktansvärt dåligt, suttit gråtandes i duschen flertalet gånger, hatat mig själv för att jag är så udda och konstig. Gång på gång försökte jag, tänkte att "den här gången kommer det bli bra!". Det blev aldrig bra och jag blev mer och mer nedstämd och kände mig misslyckad.. Varför lyckades alla andra? 

Det hände att jag slutade umgås med vänner och i och med det tappade kontakten, jag gjorde det med anledning av att jag skämdes så för mig själv och mitt misslyckade liv.

En dag träffade jag dock HAN, jag vart kär som en blixt från klar himmel. Jag älskade att vara nära, att bara nudda vid honom kändes som att få elektricitet genom hela kroppen. "Det är för bra för att vara sant" tänkte jag, och det var det också.. Det tog slut väldigt hastigt och jag fattade ingenting. Mådde så fruktansvärt dåligt länge, anklagade mig själv, hatade mig själv. I flera år var han det enda jag kunde tänka på. Jag försökte fortsätta dejta, men jag kände fortfarande de där äckel- och panikkänslorna.

Det gick bra när killarna var elaka mot mig, bara hörde av sig när det passade dem, hade andra tjejer vid sidan av osv, då kände jag mig "säker" och gjorde allt i min makt för att göra dem intresserade av mig. Mådde givetvis hemskt dåligt av det här, kände mig värdelös för att han inte gillade mig, vad var det för fel på mig?

 

På äldre dagar har jag lovat mig själv att aldrig göra såhär mot mig själv. När jag träffar någon ska det kännas som det gjorde med M, i alla fall en nyfikenhetskänsla, att vilja veta mer.. 

Jag har därför legat lågt med jakten, trivts bra ensam, dock känt oro över att åren går, att mina vänner skaffar barn osv. Klart det känns stressande..

Träffade en kille i somras, det kändes bra till en början, så länge det var oskyldigt flirtande. När vi sågs första gången bokstavligt talat kastade han sig över mig, vi hade sex fast hela jag skrek nej. Jag var dock så sjuk vid den här tidpunkten att jag inte orkade säga ifrån, tänkte som i unga dagar att det "nog blir bra". Det blev inte bra, jag fick mer och mer ångest, började svälta mig själv ännu värre, hatade mig själv. Jag slutade svara när han hörde av sig, slutade öppna dörren när han ringde på. Kände mig instängd, det var fruktansvärt. Nu har han, tack och lov, träffat en ny tjej och jag slipper bry mig. 

 

Ibland känner jag mig som den enda människan i världen som har det såhär, antagligen är det inte så, men känslan är jobbig.