Bitterfroken

Jag har alltid haft en konstig relation till mat, alltid varit en känsloätare, matmissbrukare.

Jag har alltid varit relativt normalviktig under mina tonår/tidiga vuxenliv. Jag åt precis allt, och gärna alldeles för mycket och alldeles för ofta. Jag kunde se fram emot att äta flera veckor innan det var dags för en middag, längtade och nästan räknade dagarna. Använde mat som ångestlindring, varje gång jag var ledsen eller när något gick mig emot tänkte jag alltid antingen att jag skulle svälta mig själv eller att jag likagärna kunde äta något onyttigt för det "spelade ingen roll" för jag hatade ändå mig själv så mycket. 

Min depression blev värre under mina tidiga vuxenår, det resulterade i att jag tryckte i mig massa skit. Överdriver inte när jag säger att jag åt McDonalds tre till fyra gånger i veckan, däremellan klämde jag pizza, thaimat, chips, godis etc etc. Åt i stort sett aldrig hemlagad mat, hatade att laga mat eftersom jag alltid var ensam och att äta ensam avskydde jag. Ibland kunde jag äta en måltid klockan 14 och sen äta ytterligare en stor portion klockan 15. Kände ibland dåligt samvete när jag åt på det viset men jag tänkte alltid att det inte spelade någon roll, bara för att jag pt McDonalds en gång till betydde ju inte det att det var något värre jämfört med att inte äta det, en extra hamburgare med pommes skulle inte göra mig fetare.. 

Ju längre tiden gick desto mer gick jag upp i vikt, blev till slut överviktig enligt bmi och jag hatade mig själv mer och mer, önskade inget hellre än att gå ner i vikt.

 

När jag 2013 bestämde mig för att skärpa mig och ta tag i min vikt och mitt ätande blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig. Jag triggades något så enormt av att tappa kilo efter kilo, att äntligen kunna ha mindre storlekar på kläderna. Omgivningen peppade mig, de sa att jag inspirerade dem. Jag blev allt striktare och striktare, fullständigt rasade i vikt. Här började folk bli oroliga medan jag var euforisk, herregud vad snygg jag skulle bli. Några kilon till kunde jag allt gå ner. Jag ville bli riktigt smal, sådär smal som jag alltid drömt om. Jeans i storlek 32" byttes ut mot 25" som till slut blev förstora. Levde verkligen i förnekelse, så smal var jag inte alls, vart arg på omgivningen som kommenterade och uttryckte sin oro. Jag hade ju koll.

När vågen inte rörde sig på några dagar fick jag panik, jag visste inte vad jag skulle dra ner på mer då jag i stort sett inte åt någonting. Här någonstans började jag fatta att jag hade allvarliga problem. Siffrorna på vågen sjönk allt mer och jag fick panik samtidigt som jag kände mig tillfredsställd och ville nå ännu lägre siffror. Ville sluta, men kunde inte. Varje dag fortsatte jag maniskt att väga och räkna allting jag åt.. 

 

Min bantning slutade i anorexi. Kommer aldrig, aldrig uppmana någon till att börja banta. På ett vis var det mitt bästa beslut och på ett annat mitt absolut sämsta då jag helt tappade kontrollen.

Nu är jag så rädd att bli frisk, få tillbaka den där feta kroppen jag levde i innan ätstörningen. Det mesta känns farligt att äta. Kan ibland sakna den där avslappnade synen på mat som jag hade innan, eller känslan av att det inte gjorde någonting att jag åt. Jag åt för att jag ville och för att det var gott, nu överväger jag minsta lilla sak extremt. Kan knappt stoppa någonting i munnen utan att få ångest och känna mig mindre värd.. Det är VIDRIGT rent ut sagt och sjukdomen är starkare än vad någon som aldrig varit där kan förstå!