Bitterfroken

Jag har alltid varit ganska extrem, oftast alltid tänkt svart eller vitt. Missat alla gråzoner som kanske hade varit bra i många lägen.

När jag började min bantning letade jag efter alla möjliga tips och råd om hur man så snabbt som möjligt kunde gå ner många kilon. Provade allt möjligt och experimenterade friskt. Hörde talas om 16:8 metoden från en vän. Jag minns så väl att det stod på en sida på internet att metoden inte lämpade sig för människor med tendens till ätstörning (det här var ganska tidigt i min sjukperiod så här visste jag ju inte att jag tydligen hade den tendensen). Sagt och gjort, jag började med denna metod, började tänka att "är det bra att fasta 16 timmar måste det ju vara ÄNNU mer effektivt att fasta större delen av dygnet". Jag skippade alltså det så kallade "ätfönstret" som normalt är mellan 12-20. Efter ett tag kom 5:2 metoden upp på tapeten. "Är det effektivt att bara äta 500kcal/dag dessa två dagar måste det ju vara ännu mer effektivt att äta max 500kcal varje dag i veckan" tänkte jag. 

Jag blev hela tiden mer och mer inne i sjukdomen, levde för den. Älskade att äta lite, att känna att jag klarade mig utan mat. Till slut brakade ju givetvis det här, det GÅR INTE att leva på så lite mat under lång tid, jag mådde så in i helvete dåligt och här fattade jag ju att jag hade sjukliga problem, men jag var fast, fast i min egen kropp och fast under mina tankar och jag kunde inte sluta. Allting skulle räknas och vägas, allting skulle vara exakt och vara perfekt. Hatade hur jag höll på och jag var så långt ner på botten.

 

De här metoderna är säkert jättebra så länge man inte har en ätstörning, det tror jag. Själv ångrar jag bara att jag fick reda på skiten, eftersom det drog mig allt längre ner i träsket.

Jag kan inte hantera såna här saker helt enkelt.